Vågar inte ha för stora förväntningar på den dock.
Täta sammandragningar nu, men inte som värkar, med smärtkänning som det var igår. Mycket som händer i kroppen, hur kan det annars kännas så olika?
Önskar nästan jag hade nån typ av katalysator som liksom kunde öka hastigheten på förloppet lite.
Blir inte klok på den här kroppen, helt ärligt. Vad sker?
Allting liksom händer i sjok. Det är verkligen just allt eller inget. Endera känns det något, eller så är det kav lugnt.
Ena stunden full av förhoppning, nästa full av misströstan.
Vem är det som bestämmer om starten förresten? Floffen eller jag?
Verkar ju fint att man inte ens har nån makt över sitt barn när det är såhär litet, var ska det sluta va??
Men h*n kanske har sina skäl att stanna där inne fortfarande, vem vet?
Filosofen Emse har kartlagt sina funderingar. Kanske har bättre svar imorgon, om jag fått sova på saken (?!)
God natt på er nu!