kan han nu ta sig några steg i upprätt format, lillmanne. Inte så modig att han vågar stå själv någon längre stund ännu, men han ser skapligt stolt ut när han lyckas med nya bravader. :-) Älskar att öppna och stänga lådor och dörrar. Klämmer fingrarna ibland och jämrar sig ett tag innan det är på´t igen för att se om det eentuellt gör lite mindre ont nästa gång han provar samma grej.... Älskar också syrrans leksaker, särkilt att tugga sönder dem förstås. Syrran å sin sida älskar inte alls sin lillebrors förehavanden utan grymtar ilsket nåt istil med "gå häjischån" eller "jåt bji!" när han blir för närgången eller leker med fel prylar. Förhållandet är även nästan det omvända, för storasyster lånar gärna lillebrors saker. Speciellt när han använder dem. ´Tjopp´ så försvinner grejerna ur händerna på honom varpå han genast ylar i högansky och storasyster i samma stund springer utom hörhåll för sina föräldrars förmaningar..... ;-)

Ja, det är inte lätt att va liten alltid. Å inte lätt att vara förälder alltid heller för den delen. Men ändå så himla underbart! De där stunderna med världens gladaste, goaste barn skulle man inte ge bort för all världens rikedomar och är värda allt slit med meningsskiljaktigheter och sömnlöshet!
Dessutom finns ju världens bästa andrahem åt våra barn också. Morfamiljen som ställer upp både på eget initiativ och vid tillfrågan. Och visst är det skönt med lite egentid och även en sovmorgon ibland, även om det inte ens hinner gå en hel kväll utan att jag saknar de små skruttarna.....

Under torsdagskvällens bortlåning av barnen firade Peppe och jag 10-år sedan första dejten. På restaurang 180° på Södra Berget, ackompanjerade av den underbarautsikten över staden, intog vi 3-rätters med vinmeny. Inte illa, inte alls illa. Men tänk ändå; 10 år!! Knappt man förstår, knappt man hinner med - Tiden går, kärleken växer. Lycklig jag är. ♥