Ja idag har vi varit till Matfors och simmat, Peppe, Elma, jag, Filip, A-C & Janne. Två mycket plaskglada barn hade vi i bassängen och det gick riktigt bra. Nästa vecka är det dags för 50 meter fjärilssim. Närå, det dröjer nog några veckor till ;-). Ett bra steg på vägen är ju att känna sig bekväm i vattnet, och det var det ingen tvekan om att de små gjorde. Kul att vi kunde bada hela familjerna tillsammans också, det blir vi nog inte bortskämda med kommande gånger
På eftermiddagen fck vi åxå träffa Calle o Eva, Calle som hade födelsedag idag, dagen efter sin lillasyster.
Imorron äre dags för Kicki att bli äldre, många på en gång den här tiden på året. Tyvärr missar jag väl tårtan imorgon eftersom det är så långt till Varberg :-(

Efter att ha varit och lämnat bilen på service på morgonen tog vi en promenad hem och stannade till för att njuta lite i  morgonsolen utanför huset. Elma sov, och vi var ute tills hon vaknade, sedan myste hon och pappa i lekparken lite. :-)
Både rutschkana och gunga var poppis. Att rida på älgen var dock inte lika roligt, verkade inte älgen tycka heller, som den gnekade.... kanske den var lite nervis inför kommande jaktsäsong? ;-)

ä ne ida´. Vi fira´nä mä å skrive helle inlägge på mommas måle, dä ni! :-D
Förstå int ji va hä stå i blågga ida´ få ji fäl görä e nytt e försjök imåra iställä.
Momma ä e helte år gamlar´ ida, så vi jett ju hurre för´na. Synn vare att je glemte kaamran himmä, så int fo ji na bildbevisa tå rolighetera helle.
A Elma ä på glahumöre ida, så hä passa ju fint vä å ha kalasa ida´
Vill ji kan ji fäl skrive narre födelsedagshälsninga ti momma ne i kommentaralänkan hänan, anners kan ji ju allti skyll på att ji int förstod va ji sku ha gjort på grunn av språke je använn ida´....

Elma är överallt. Jag menar verkligen ÖVERALLT. På nolltid har hon förflyttat sig från att försöka hjälpa pappa med disken till att testa kvaliteten på våra vardagsrumsgardiner. Vi hinner inte med. Finns det kurser där man kan lära sig hushållsarbeta samtidigt som man hinner vara med överallt där barnet yr fram? Anmäl mig i så fall! Jag behöver en sån! Om jag nu hade tid att gå den också.... *suck*....


Tragglar balansövningar också. Fortfarande inga bländande resultat i det ämnet om vi säger så, men med viss hjälp från ett eller annat håll, blir leendet större på de små läpparna. Var envisheten att hålla på med nånting ända tills man kan det kommer ifrån har jag inte den blekaste aning om, men kanske en viss lillmoster kan svara på det? ;-P


Stökade ned duken på golvet när hon klättrade sig upp på fötter idag. Flinade som tusan över tilltaget, men verkade sedan ångra sig och böjde sig ned för att plocka upp duken och lägga tillbaka den igen.
Vilket ordningssamt barn, va! :-D
 Hm.... inte heller denna sistnämnda förmåga har hon fått efter mig. I vår familj brukar det vara jag som stökar till och P som städar upp, men det var ju trevligt att hon fått en dos av både ock....  :-P

Det rör på sig. Utvecklingen under sommaren har sannerligen inte passerat obemärkt.
Nedan ett utdrag från mobilkamerans minne.
Idag har vi för övrigt bara myst. Först jag och Elma med andra mammor och barn på IKEA-fiket och sedan hemma hos mormor och morfar tillsammans med goda spelvänner. En härlig dag! :-)


Första bilden en varm junidag i poolen med mamma. Sommaren blev därefter en aning kallare, därav följer lite inomhusbilder därefter. Gladlynt liten pärla ändå som synes...


Hjälper mormor mortla, myser i sängen och visar att mamsen och hon minsann kan se ut på samma sätt, utan haka ;-)


Med pappsen på rastplats, i kundvagnen och i barnvagnen


och så till sist full fart i köket (från idag! Ja, eller tidigare ikväll om vi säger så, sett till publiceringstid på detta inlägg....)

Nu måste jag sova!
Elma har redan somnat. Hos mormor och morfar igen. Kan bli sovmorgon igen som det ser ut, inte så dumt, fast mammahjärtat saknar sin ögonsten otrooooligt mycket, otrooooligt kort tid efter varje gång vi skiljs åt ett tag.....

Det ena ger det andra. Mer exakt var det faktiskt det andra som gav det första. Lillan idkar knäböj. Och knästräck. Det gick tydligen snabbt att ledsna på golvkravel. Nu klättras det KONSTANT.  Släpper man henne innanför kökströskeln pekar näsan genast mot närmsta lådradda (som är mest poppis som klätterstöd, om hon får möjlighet att välja) och sekunden senare har hon klamrat sig fast i den nedersta. Universallösningen på att eliminera klämrisk och plundring av lådinnehåll blev -just det- ett skohorn. Vi gick en vända på IKEA idag, för P:s och min del var det tredje gången på en vecka, men vad gjorde det. Fångsten: Ett antal skohorn, ett till varje lådradda i köket hos oss och hos mormor och morfar. Perfekt lådlåsning!  Tur vi har handtag och inte knoppar till lådorna säger jag bara! :-)
Klättrandet orsakar fortfarande både bulor och gråt hos stackars liten när inte mor och far hänger med i svängarna, men vi får väl hoppas att det är snabbt övergående det här klätterbehovet, att balansen infinner sig snart och sedan att erfarenheten talar om vilka moves som inte är så smarta att genomföra...

Det var ju ett tag sedan jag jobbade nu måste jag säga, och det dröjer nog ett tag till innan jag går tillbaka igen fortfarande, men idag fick man sig lite ideellt göra. Glo igenom en lång lista med medlemmar, nuvarande och före detta, från dansföreningen som jag sitter i styrelsen för. Kolla adresser, så det kommer fram till så många som möjligt, och så sitta och skriva inbjudan till föreningens 25-års jubileum som ska gå av stapeln om några veckor. Plita ned alla adresserna på varsitt kuvert och få iväg dem på brevlådan. Helst idag. Puh! Tog mig en liten välbehövlig paus nu och passar på att ömka mig lite över alla namn som snurrar i skallen......
Gumsan sover och P har hjälpt mig så långt han orkat. Just nu står skrivaren och spottar ut inbjudningarna. Det lär ta ett tag till innan den är klar med det. Hinner nog ut på hemnet och kika om det kommit ut några spännande hus också :-)

Idag är det någon som försöker klättra på väggarna här. Troligen av abstinensbesvär efter sina kära moster som lämnat våra förhållandevis sydliga breddgrader till förmån för den egentliga hemstaden för henne just nu.  Klättrerskan är en liten tjej, som helt plötsligt verkar tro att hon blivit så stor att hon ska stå upp. Så fort tillfälle ges, med en Tv-hylla, kartong, vardagrumsbord eller annat lämpligt klätterhjälpmedel, häver hon sig upp en nivå till knästående. Sedan en nivå till, utvecklandes någon invecklad teknik för att få fram fötterna att stå på istället.
Det blir svajigt att stå själv förstås, så att dratta på ändan är snart en mångtalig erfarenhet för tösen. Förr eller senare kanske hon står kvar ett tag. Jag bävar. Flyttar de lösa sakerna i våra rum som inte är hennes tillhörigheter ännu ett par decimeter upp och hoppas att det genidraget håller en vecka till eller två.......

Det var en annorlunda doft i luften imorse. Doften av sovmorgon. Det var lääääääänge sedan jag sov en hel natt senast, utan att vakna en enda gång av småskrik, kissnödighet eller annan oro. Skööönt vill jag lova! Anledningen till att det gick så bra att sova just inatt? Pysan spenderade natten i mormors regi och P väckte mig inte med en enda hostning (även om han påstår att han hostat så hörde jag det inte). Känslan av att vakna utvilad är, måste jag säga -frånsett att Elmalängtan trängde sig på rätt snart- underbar!

Förmiddagen spenderades i Birsta. Där rök en krona eller två. Till intet annat än välgörande ändamål naturligtvis. Höstkläder till fröken närmare bestämt. Hon får ju inte frysa förstås. Byxor, halsduk, mössa, vantar och bodys. Jojjemän. Åsså pricken över i: Sina första skor! Pappa valde: 
Det går fort nu, hon sätter sig upp på egen hand nu, när hon har lust vill säga, och drar sig upp på fötterna när tillfälle ges och det inte är för halt under strumporna. Hon går ju inte än visserligen, men vem vet när.........

På eftermiddagen har vi gått paltkurs med Halldis som pedagog. Palt med renkött istället för fläsk, ett ypperligt utbyte, i min smak i alla fall! Ett och annat ord på pitebondska svalde vi på köpet också. En mycket trevlig afton!
Mumsigt blev det, och naturligtvis slapp vi sedan inte den ofrånkomliga diagnosen efteråt: Paltkoma, eller paltschwouiimen kanske vi ska säga, som det heter "på riktigt"..............

Elma kan också spela - maracas med dubbelfattning! :-D

Å rida rida ranka med Rune - det var verkligen poppis!

Idag har vi testat huvudbonader inför kommande köldgrader. Jorå, de är säkert här snart de där dagarna då inte kvicksilvret orkar sig upp till nollan ens.*Burr* Jag ryser vid tanken, men bäst att vara förberedd!
Men vad klär egentligen den lilla sjumånaderspärlan bäst? Barhuvad eller påhuvad? Mysse ala jordgubbstopp eller kanske med öronlappar?

Tänk vad mycket det hinner hända på sju månader. Och så mycket som verkar fastna i den lilla hjärnan varje dag. Pappan är dock lite missnöjd med att det fortfarande inte fastnat vad man egentligen får och inte får röra vid i den åldern. Pappan vill ha sina prylar i fred påstår han. Efter sjuttielfte tillsägelsen inom samma halvtimme börjar det höras på tonläget att han tycker att Elma bör börja lyssna nu. Lyssna och förstå och sedan låta bli att trycka igång videon igen, sluta tugga sönder tidskrifterna som nyss låg på undre hyllan på vardagsrumsbordet och dessutom verkligen börja inse att det fortfarande är och förblir förbjudet att gnaga på elsladdarna som han omsorgsfullt, i möjligaste mån i alla fall, försökt gömma undan längsefter väggarna.......
 Med andra ord märks det samtidigt också att P börjar få sin energi tillbaka. För ett par dagar sedan hade han inte orkat bry sig.  Känns bra att vi både kan och orkar sitte inne och mysfira sjumånadersdagen medan regnet smattrar utanför. :-)

I huvudet på en liten tjej, vid vistelsen på golvet i köket hos mormor på förmiddagen:

Ååååååhh, det finns ju handtag på kökslådorna! Det har jag inte tänkt på förut... hm....
vad händer om....man tar tag i den nedersta.... få se nu....... aha, man kom visst närmare nästa låda! Då drar jag upp mig på knä, så når jag dit också! Enkelt! Då kan man visst dra sig upp på fötterna för att nå nästa låda då. Åååheeeejjjj.
Men! va? Det tog stopp!
Aarhh. Mormor! Måste du alltid lägga dig i mina nöjen???
Näpp, då drar jag väl till den där blanka silverbrickan därborta istället då. Ja, men titta, värsta glada tjejen där i också.
Hihi *fniss* kul att du var här, vill du leka med mig? Men akta dig för mormor i så fall, hon kommer säkert snart och tar bort dig också! Du kan få en puss.*smack* Uuhhh... lite kall om munnen va?! Men du var ju trevlig ändå! Lika glad som jag känner mig i alla fall. Prata med mig ett tag så kan vi distrahera mormor *hihi*............


Tyvärr missade vi stora delar av denna föreställning eftersom vi var på provtagning på Lab. Men repris kom snart efter vår ankomst till mormor. Den lilla har tydligen inget emot att upprepa sig......

Egentligen fick farmor flera fina presenter idag på sin födelsedag, men jag har en känsla av att den bästa presenten ändå var att få ha Peter hemma hos sig igen. Nu har vi nyss kommit hem, ett steg närmare vardagslunken och övergödda med tårta. Kan det bli bättre? Jag tror inte det. :-)

Elma och Elin hade en liten fight om samma leksak idag, verkar som att Elma vann på knock
Glad blev hon i alla fall


Dubbla tårtor dagen till ära!


Elin hade varit lite trött tidigare idag pga feber, men hade inte tid att vila när hon var på kalas inte



Elma fortsatte på boxarstigen, denna gången a la Tyson när hon försökte bita örat av sin kompis...

 Nu är vi hemma alla tre tillsammans igen! Skönt skönt. Även om det tog tid att bli utskriven idag. De hade tänkt skriva ut honom på förmiddagen, men klantarslet som tog blodproverna imorse glömde ta PK-provet, vilket var det väsentliga för att bli utskriven, så vi fick vänta förgäves på ronden och först efter lunch fick vi träffa läkaren. Provet var iaf inom riktgränserna nu, så framöver blir det provtagningar direkt på Lab.
Nu ska vi njuta av solen lite, man kan väl ana att det är de sista sommardagarna för i år som vi har nu, så det gäller väl att passa på! :-)


Förresten: Jag sökte lite på lungemboli. Kika lite på det här.
Sedan kan man ju fundera på varför inte en ambulanssjukvårdare kan känna igen dessa tecken som allvarliga, eftersom det var just bröstkorgssmärtan Peter beskrev för honom, samt att han var febrig, blek och kallsvettig.............

Peter ringde nyss. Överläkaren hade gått ronden. Synd att vi inte var där, för Peter förstod ingenting. Inte jag heller, efter hans redogörelse ska jag säga. Läkaren vände uppochned på gårdagens sanningar. Han sa att han inte alls trodde på någon lunginflammation. Febern hade han ingen förklaring till tydligen, och det faktum att Peter faktiskt kände sig hyggligt pigg (!)idag och att febern försvunnit över natten trodde han inte berodde på antibiotikan, så den skulle de ta bort....hm... ???????
En god nyhet var dock att skulle han få permis idag, så jag får åka och hämta honom lite senare!!!! :-)
Sover förmodligen där inne över natten och ska få sista sprutan med blodförtunnande imorgon. Sedan får vi se om han kanske blir utskriven!!

Ojoj. Jag vill ju jättegärna ha honom hemma, men det här kändes ju lite konstigt. Och om nu febern fortfarande beror på det gamla viruset, varför har då sänkan höjts till mer än när han låg sjuk senast?? Jag förstår noll. Jag kan ju iochförsig förstå att man kan tolka samma symptom på lite olika sätt, jag hoppas bara att de gör rätt nu då, så det inte visar sig att det var lunginflammation i alla fall och vi får börja om på ny kula.....

Men just nu tänker jag vara glad att få ha honom hemma lite!

Måste kommentera kommentarerna om bemötandet i sjukvården: Jo vi var helt fantastiskt nöjda både med läkaren och sjuksköterskan som vi hade mest kontakt med i Sollefteå! Det bör absolut framhållas, för som sagt, det blir mest bara negativ kritik man hör annars. Men Sjuksköterskan var väldigt informativ och tillmötesgående och gjorde allt hon kunde för att underlätta och förklara för oss där. Läkaren  kändes verkligen ha tid med oss också, lyssnade på våra frågor och besvarade dem bäst han kunde. Mamma tog upp incidenten med ambulansen med honom också. Det var nämligen samma läkare som hade jouren natten då Peter kom in till akutmottagningen.
 
Han blev upprörd över det faktum att de låtit bli att köra in honom och hänvisat oss själva att ta egen bil in till sjukhuset.(Vilket jag inte kunde tolka som annat än att de var rädda att något "mer allvarligt" skulle hända samma natt, eftersom det var så mycket oreda på byn då, och i så fall skulle de inte ha någon ambulans kvar på platsen). Vidare sa han att de borde ha ringt in för att rådfråga läkare innan de tog egna beslut, det är inte deras jobb att ställa diagnos. Han sa faktiskt till och med: "Här kommer de och kör in både det ena och det andra till akuten varje dag, men i det här fallet tycker jag verkligen att det var befogat med en ambulanstransport," Han undrade vad killen hette som hade tjänstgöringen då, men det hade vi ju inte lagt på minnet. undrar om han hade tänkt läxa upp honom jag....
Han sa också att han förstod att vi var upprörda över det inträffade. Fantastiskt tycker jag att han höll med mamma där, det hade jag egentligen kanske inte trott. Imponerad är ordet!........

Återstår nu bara att hoppas att vårdpersonalen i Sundsvall inte drar ned vårt samlade betyg av denna sjukhusvistelse

Sitter här hemma nu. Funderar över livets vindlingar. I tyngre tider behöver man ju försöka se saker från den ljusa sidan. jag brukar väl inte vara världsbäst på det ska sägas,  men vi har ju lyckan att ha bästa tänkbara glädjeämne väldigt nära till hands!






Goklimpen vår!
 

När jag ringde Peter imorse var han inte pigg alls. Verkligen inte pigg. Orkade inte ens ta en dusch sa han, och det är en mycket hög prio för honom i vanliga fall, att han inte orkat duscha på flera dagar nu är verkligen ett tecken på att han inte mår bra.
Kände mig alldeles vimsig i huvudet och sprickfärdig av nervositet inför samtalet med läkaren som skulle ske senare idag.

Vi åkte in till klockan tio för att vara där när läkaren skulle gå ronden. Igår hade jag gjort en hel A4-sida med frågor som jag tog med för att komma ihåg att ställa dem. När vi träffade Peter var han aningen piggare än vid telefonsamtalet ett par timmar tidigare. Sa att han, trots flertalet alvedon, haft ont i natt och haft svårt att ligga och sova.

 När vi varit hos honom ett tag kom en sköterska för att sätta en ny kanyl. den gamla tog de bort igår, men nu hade sänkan höjts och man bedömde det som ett tecken på lunginflammation, varför han skulle få antibiotika intravenöst. När första dosen av det var avklarad fick vi träffa läkaren. En mycket lugn och sympatisk man som efter bästa förmåga försökte förklara allt vi undrade över. Han kunde inte riktigt förklara varför proppen uppstått, men sa att sängliggandet i samband med febern förmodligen haft inverkan. Ofta brukar proppar bildas i benen och sedan flytta på sig och fastna i mindre kärl någon annanstans i kroppen, som tex i lungan eller hjärnan. man brukar dock ha ont i benen i så fall, vilket inte varit fallet hos Peter, men den kan ha gått obemärkt från benet också menade han. Det brukar bara ta några dagar till proppen löst upp sig, men medicineringen kommer fortsätta i cirka 6 månader som det ser ut just nu.

Det kommer att ta ytterligare cirka två-tre dagar från idag innan dosen för Waranet ställts in ordentligt. Han sa att man strävade efter ett PK-värde på mellan 2 och 3. När Peter kom in hade han 1,2 och idag låg det på 1,4, så det är en bit kvar. Dock har han förflyttats till Sundsvalls sjukhus idag. Skönt att vi får ha honom närmare hemmet nu i alla fall.

Jag har just kommit tillbaka från sjukhuset. Peter har haft besök av både min och sin familj där idag. Själv är han sliten. Febern har kommit tillbaka. Det hade den i och för sig gjort redan när han åkte in, men imorse var den uppe på 39 grader igen och det har de ingen förklaring på ännu. Om det är CMV-viruset från för några veckor sedan som spökar fortfarande (det kunde sitta i några veckor, enligt provsvaret vi fått hem, och som jag fått uppläst av min syster via telefon idag) eller om det finns någon annan orsak till den. Orkeslös är andranamnet på min make idag hur som helst. Orkar sitta upp, men inte så mycket mer. Jobbigt att se honom så sliten ska sägas. Många tankar är det som bubblar i huvudet fortfarande, både på honom och mig. Hur det kunde hända och hur det blir i fortsättningen, pyssel med medicin, sjukskrivning m.m den närmaste tiden och viss oro inför framtiden också kanske. Jag ska försöka plita ned en del frågor på papper så vi kommer ihåg dem imorgon. Läkaren går ronden vid 10-snåret och vi skulle troligtvis få en pratstund med honom/henne efter det.

Vi tackar så hjärtligt för alla hälsningar vi fått via blogg, telefon och sms! De värmer ska ni veta! :-)
 

Mycket har hänt sedan senaste inlägget. Sitter här lite halvskakis idag faktiskt. Ibland är det snabba vändningar.
Vi åkte till Ramsele, sista semesterveckan för Peter nu, han tog ju en extra eftersom han låg i sängen två veckor av semestern. Nu hade vi tänkt passa på att ta vara på de här lediga dagarna tillsammans i husvagnen och spela och lyssna på musik och bara vara.
I onsdags kom vi hit, Peter hade lite ont i axeln. Utan tänkbar anledning. På torsdagen hade värken förflyttat sig på framsidan bröstet och igår hade han ont runt hela vänstra sidan av bröstkorgen. Han låg och vilade i husvagnen på kvällen tillsammans med Elma medan jag var ute och spelade. När jag kom tillbaka vid tvåtiden på natten var Peter uppe, hade jätteont trots att han provat både smärtstillande salvor och tabletter under dagen. De verkade liksom inte hjälpa. Han beslöt sig för att sova men när han lade sig på rygg kunde han plötsligt inte andas. Hävde sig på sidan och satte sig upp och fick till små, korta, flämtande andetag. Oron skar genom mig, vad gör man?? Mamma hade ringt sjukvårdsupplysningen tidigare på kvällen och de sa att vi skulle åka till sjukhus om han fick svårt att andas. Jag ringde 112. Fick tala med en tjej som genast skickade byns ambulans till oss. Den kom på några minuter och ambulansföraren gick in till Peter, tittade på honom och frågade hur han hade ont. Eftersom han tyckte att det lät som lunginflammation föreslog han att vi själva skulle skjutsa Peter till sjukhuset. Han undrade om det fanns nån som kunde köra och jag sa att jag kunde det. Då blev han tydligen imponerad över att det fanns de som var nyktra, "en dag som denna", som han sa. Sju mil i bilen i augustimörkret med en 6-månaders bebis och en make som inte ens kunde ta ett riktigt andetag kändes inte riktigt lustigt om vi säger så, men ambulanssjukvårdaren sa att vi ju allrtid kunde ringa om det skulle tillstöta problem efter vägen. Jo jag tackar! Då skulle det helt plötsligt gå bra att rycka ut med ambulansen då, när vi redan hade åkt halva vägen själva, eller?
Lösningen blev att min mamma och pappa åkte iväg till Sollefteå med Peter medan jag stannade med Elma i husvagnen.
Vid sextiden på morgonen kom mamma och pappa tillbaka, Peter hade blivit inlagd för ytterligare undersökningar av hjärta och lungor. Hjärtultraljudet visade sig vara OK, fick vi besked om på förmiddagen. Lungröntgen var gjord när jag och Elma åkte iväg för att hälsa på Peter på sjukhuset idag. När vi kom in i dagrummet, som han fått som sitt eget i brist på platser på avdelningen, hade han just fått svaret från röntgen: En blodpropp i lungan!

Känns helt osannolikt, oförklarligt, obeskrivligt och fruktansvärt overkligt. En i övrigt fullt frisk kille, utan vare sig högt kolesterol eller annan hjärt-kärlproblematik i bakgrunden. 25 år. Vad sker?
Peter kände sig gammal och deppig idag kan ni förstå. Och inte blev det bättre när han senare fick dela rum med en tandlös finne med nätstrumpa över huvudet och en förvirrad gubbe som hela tiden satt och tjatade om att det "inte fanns några butiker öppna på det här stället". Stank kiss och surrök i hela rummet dessutom. Usch och fy!

En massa frågetecken väntar på att få bli uträtade just nu och jag hoppas vi får lite hjälp med det på måndag när läkarna har ordinarie arbetstid igen... Under tiden väntar inställning av blodförtunnande medel och en massa provtagningar i sambande med det. Peter som varken gillar tabletter eller nålstick, stackarn.

Jag tror inte att chocken har lagt sig ännu. Men det börjar bli hög tid för mig att gå och lägga mig nu. Sömntimmarna har inte varit många senaste dygnet. Just nu kände jag behovet av att skriva av mig lite bara. Många tankar snurrar i huvudet, det här är ett försök att bli av med några. Jag är ju självklart tacksam att det inte var värre. Man påminns om att vara glad över det man har, världens underbaraste man till exempel!! 

Det var som trolleri. Jag har ju glömt att berätta det. I söndags morse när vi var hos gammalmormor i Västerås låg Elma på mage på golvet och lekte. Jag tog mig en sväng ut i köket och när jag någon minut senare återkom till dottern hade någon utövat ett litet trolleritrick. Hon satt upp! Snacka om att man blev förvånad! Hur gick det till?? Ingen hjälp hade hon kunnat tigga till sig för att åstadkomma tricket heller. Pappa var på do och mormor var med mig i köket. Hade varit intressant att se hur det gick till, men vem vet, innan man vet ordet av kanske hon har avslöjat metoden bakom sitt trick. En stor synd för en trollkarl att göra så har jag hört, men en liten trollgumma kanske inte håller så hårt på sina principer?.......

Vem hade trott att det kunde vara såååå roligt att spela fotboll redan vid 6 månaders ålder?
Bollsinne, koncentration, koordination! Vilka fantastiska egenskaper för en litan bebis, inte sant? *Stolt mamma* :-D
Jovisst, alla föräldrar vill ju helst se att deras barn är något alldeles alldeles extra, helst vad det gäller så många talanger man överhuvudtaget kan komma på existerar, och jag tänker baske mig inte vara sämre! ;-)
Extra bra gick det nog för eftersom hon hade en halvnorsk coach, i form av min kusin Lena som kommit på snabb Sundsvallsvisit! :-)

Faktum är att Elma hade så roligt så länge, så både Lena och biträdande fotbollscoach, lillmoster, blev alldeles trötta i armarna och lillgumsan fick börja rulla boll sittandes istället. Blev faktiskt tillslut så ivrig att hon tillochmed rullade iväg själv!

När jag skrev förra inlägget blev jag avbruten av ett högljutt skrattande från vardagsrummet. Pappan försökte underhålla Elma genom att dra av några melodier på durspelet, men insåg att Elma hann före med att roa honom.
Denna synen mötte mig när jag inte kunde hålla tillbaka min nyfikenhet utan stoppade in näsan i rummet de befann sig i:
(Sett genom nätet i skruttans resesäng)


Två trötta underhållare vilar ut i sängen. Tro vem som ärvt sovstilen av den andre då?:-D

Jättetrevligt såklart! Till och med gammelmormor höll sig uppe till sena natten och jag tog naturligtvis precis hur mycket bilder som helst under kvällen. Dock inte med min egen kamera, varför ni inte får ta del av roligheterna i bättre beskrivande format, ännu i alla fall.

Stumpan har råkat på feber också. För första gången i livet. Inte lätt, men hon försöker hålla humöret i schack så gott det går mellan upphettningsattackerna. Hoppas hon inte ärvt Peppes feber bara, men jag tycker ju att det borde ha brutit ut tidigare i så fall, hoppas nu istället att det är några nya tänder på gång så att det är det som ger febern.

Både gammelmormor och gammelfarfar fick träffa vår lilla pärla i helgen, mycket nöjda med det båda två, kan nämnas. :-D
Bilresorna gick mycket bättre den här vändan också. Inte alls lika högljutt som förra omgången Västerås t.o.r.


Elma hos gammelmormor, gammelfarfar och till sist med mamma i bilen på rastplatsen i Ångersjön.

Framme hos gammelmormor sedan igår kväll. Tösen på gott humör nästan hela vägen, dock mest sovandes. Gott så långt.
Sitter så vid köksbordet idag, medan tösen och maken sover och försöker ge mig på ett melodikryss. Det var inte igår vill jag lova. Ni som känner min vinnarinstinkt och mitt dåliga förlorarsinne har redan förstått att den idéen inte var särskilt övervägd i hänsyn till min omgivning, så om någon löst krysset och kan hjälpa mig med, lodrätt nio, vågrätt tio och lodrätt tre och lodrätt tretton så kan ni rädda dagen............

för Elma idag. Vi har ju inte prickat finvädret förut, annat än de heta dagarna i slutet av juni då vi var ensamma hemma elma och jag och badade i hemma poolen. Idag var det dags för hela familjen att besöka Malandsbadet för att plaska lite. Vi tog det på seneftermiddagen så moster skulle hinna följa med också, och så att solen inte skulle steka så fruktansvärt på lillpärlan.

Ingen badkruka här inte, men höll gärna moster och mamma i handen när det blev lite väl djupt för att sitta och plaska



Elma på lika glatt humör som hon visade den första halvtimmen hos fotografen idag också. Här mycket nöjd med att ha tillgång till hela två egna tillhörigheter -favoritsolblomman och nappen.
På onsdag får vi se resultatet av Carinas jobb i förmiddags, men ni får såklart mina bilder redan idag. (Snabbt och lyxigt, inte sant? ;-))



Mer eller mindre nya upptäckter hela tiden. Hur var det nu med det här gröna..... man brukar ju klippa det, inte sant? Morfar brukar det i alla fall, går ju lika bra med händerna tycks det. Pappa manar dock: Inte i munnen Elma! Nehe, får man inte vara vegetarian i den här familjen va? Men tugga på en plastpropp, det tycker han e lämpligt.... joråsåatt....  bäst man hittar nåt annat spännande att bli stormförtjust över så mamma blir nöjd och kan plocka väck det attans stora svartögat se´n.....


Mamman spenderade 40 minuter i hallonriset när vi kom hem. Elma beundrade fångsten. Vi hittade också en katt bland hermelinerna på smultronduken......

Ikväll är månen onykter. Länge sen jag matade kameralinsen med det, men kände det var dags att dokumentera händelsen idag.


Idag är det också Peters kära mosters femtioårsdag, och i helgen blir det kalas, jag ska inte alls ställa till så jag blir som månen, men självklart är vi inte sena att tacka nej till en sån tillställning, vilket gör att morgondagen kommer spenderas packandes och åkandes bilen. Hoppas stumpan gillar sin nya stol nu då och sitter förnöjt och myser hela vägen både dit och hem!

Peters första helt feberfria dag på två veckor nu. Ligger iofs fortfarande lite i riskzonen och snuddar så här i kvällstid vid 37,4/37,5, men det märks att orken har återkommit och det gör hela familjen på bättre humör känns det som. Elma har mestadels strålat idag, med undantag för lite missnöje med vilken mat som serverades till middag . Dagen har vi tillbringat tillsammans i Stöde, hos Kicki med familj. Känns allt på något vis lite som att komma hem när vi kommer dit, alltid lika trevligt! Det gick visserligen en rejäl rysning genom hela Elma när hon hälsat på Bessan genom att kamma hennes våta pälsskägg med fingrarna och dessutom få sig en slick till puss, men iövrigt verkade även Elma uppskatta vistelsen.

Imorgon har vi fått tid hos fotografen, för fotografering av lillstumpan. Hon e ju van mammas amatörmässiga fotande, och brukar ju vara en riktig linslus. Bara att hoppas att hon är på humör imorgon också nu då. Och för den delen får vi även hoppas att vi imorgon faktiskt kommer ihåg att åka dit också. Det är lite si och så med kvaliteten på mitt minne nuförtiden. och P, ja, han har nog aldrig haft mycket till minne han heller, så vi får väl förlita oss på Elma då, att hon kommer på nåt fiffigt sätt att påminna oss ;-)

ur en fotomodells vardag......

Så var mamma nöjd för den här gången....
...Extra nöjd med att pappan är på benen idag, hoppas det håller i sig nu då!....

Tyckte ju inte riktigt att jag gjorde det i morse, åtminstone inte med nån väldig övertygelse, men hur det nu var så kom febern på återtåg. Vi drog dock till stugan, där P fick slöa medan Elma, Elin, A-K, far-/mormor och jag tog oss en promenad. Far-/morfar var i målartagen och N-J var inte därute överhuvudtaget, vi fick istället hoppas att han fick en bra start på sitt nya jobb idag! :-)

Far-/mormor var så lycklig över att få vara med bägge sina barnbarn att hon riktigt flög fram längs vägen.
En härlig promenad i solen fick vi oss, med en del fynd i skogen dessutom:

Massor av grodyngel i en vattenpöl! Häftigt, jag har inte sett några sedan jag var riktigt liten, då i bäcken vid min mormor och morfars torp, säkert femton år sedan. (Usch vad jag kände mig gammal nu :-/)

Resterande skogsfynd bestod av ätbara trevligheter!


Nåja, vissa mindre ätbara också...


Efter landsvägen stötte vi på några fyrbenta som latade sig i solgasset, månne en mor med sina två guldklimpar?


Sedan kunde jag inte låta bli att fånga det här säregna växthuset på kameraminnet heller




När vi kom tillbaka var Elin på riktigt glahumör medan Elma myste med pappa och försökte trösta bort hans feber


Kusinerna hade ledsnat på fotografen och kuppade tydligen om att titta bort, medan deras respektive förälder var mer tillmötesgående till mina direktioner


Elma konstaterade att hennes händer inte hunnit bli riktigt lika stora som fasters ännu medan Elin och jag tävlade om vem som hade värsta hängläppen.... vem som vann?... döm själva:


 

Mhm.
Vi verkar ha en dotter med närmast magnetiskt förhållande till elsladdar. Undan går det på golvet nuförtiden. Kravlar runt i alldeles för många centimetrar per sekund. Vips så är hon vid eluttaget och ska sånär sätta tänderna i en sladd, när hon upptäcks av någon närstående och genast repelleras från densamma.  Minnet verkar det inte vara något fel på. Kommer ihåg precis vart hon ska, trots att de är långt utom synhåll från den plats hon startar på. Färden går nämligen sedan i rakt riktning, mycket målmedvetet mot den plats där de spännande eluttagen är lokaliserade.... Ajaj låter det otaliga gånger i hemmet numera. Ajaj, inte röra tvättställningen, den kan tippa, ajaj inte rycka i piedestalen heller så du får en blomkruka i huvudet, och AJAJAJ absolut inte sätta huggtänderna i sladdar som det kutar runt en massa elektroner i!
Som grädde på moset börjar framkomligheten öka också. Igår var det helt plötsligt ingen match längre att ta sig över den decimeterhöga tröskeln in till badrummet. Häromdagen var jag också tvungen att sänka botten i spjälsängen eftersom hon formligen hävde sig upp i den när den var i det högre läget. Kände inte för att locka fram cirkusartisten i min dotter något ytterligare, så det kändes lugnast så.
Vår stora tjej fick sova utan sin mamma och pappa för första gången natten till igår också. Natten tillbringades istället med mormor och morfar, vilket inte verkar ha bekymrat den lilla överhuvudtaget. Kändes mer i hjärtat på hennes föräldrar, som å andra sidan ändå var väldigt nöjda med att för första gången på ett drygt halvår få sova ut, helt ostört :-)

För övrigt verkar det vara mer fart på pappan idag också, till min stora glädje. Nytagen temp på 37,3ºC. Lyckan är obeskrivlig! Ska nog ta det alldeles lugnt idag också och hoppas att temperaturen inte vänder uppåt igen.



Trampa, stampa, lunka, vanka. Inte still en sekund här inte!
 

Närgången studie i ansiktsuttryck


Det var faktiskt ajaj när det gällde att äta på mina skosnören också,
men hon var ju så söt, så jag kunde inte låta bli att ta en bild först......

När pappa är sängliggande och inte orkar busa med Elma, är det tur att det finns andra som gör det istället!

Busmoster är väldigt populär hos lillstumpan exempelvis.


Elma fick träffa Elin igen igår också. Det var ett par veckor sedan sist. Tänk så fort tiden går, och vad tjejerna hinner utvecklas på den tiden! Nu är Elin lika gammal som Elma var när Elin föddes. Ojoj! Ändå är ju Elma fortfarande dubbelt så gammal som Elin.....



Det vattnades i munnen på Elma igår, hon hade fått syn på nåt mumsigt....


hon smög sig fram....


...trodde nämligen att hon skulle få ta sig en munsbit av mammas lår, men se det gick mamman verkligen inte med på!
Vaddå? Får jag inte sätta mina sylvassa gaddsingar i dig mamma? Näpp! Och därmed basta!

Ja ni vet. Väntar aldrig för länge. Jag börjar ändå tycka att vi har väntat rätt länge nu. Definitift mer än fem timmar. Mer precist inne på elfte (!) dygnet nu. Den där febern verkar inte ha för avsikt att ge med sig i första taget. Jag skulle vilja ha min make tillbaka, och det snarast! Vilken semester det blev då. Den årslånga väntan på att få spendera mycket tid tillsammans ebbade ut i nåt slags vakuum, där vi visserligen är hemma med varandra men ändå inte orkar ta oss för något, bara väntar. Väntar och väntar på att temperaturen ska sjunka och orken att faktiskt hitta på något tillsammans, ska återinfinna sig.
Man har satt en ribba. Rätt högt verkar den ligga. Man vet att det kommer att ta ett tag att nå den. Lägger upp en tidsplan, tycker att man nästan tagit i lite väl mycket, bara för att inte råka bli besviken av att misslyckas. Så närmar man sig deadline, då verkar det plötsligt som att ribban höjt sig ett par snäpp igen. Det känns lite hopplöst ett tag, men man lägger ett nytt mål lite längre bort i tiden, satsar ny förhoppning och försöker tro att det ska gå vägen inom den nya tidsramen. Men den spricker den också. Bara att börja om på ny kula igen. Hur länge kan man ha feber? Hur länge som helst, tydligen. Men vi väntar. Väntar aldrig för länge.................