Ja ni vet. Väntar aldrig för länge. Jag börjar ändå tycka att vi har väntat rätt länge nu. Definitift mer än fem timmar. Mer precist inne på elfte (!) dygnet nu. Den där febern verkar inte ha för avsikt att ge med sig i första taget. Jag skulle vilja ha min make tillbaka, och det snarast! Vilken semester det blev då. Den årslånga väntan på att få spendera mycket tid tillsammans ebbade ut i nåt slags vakuum, där vi visserligen är hemma med varandra men ändå inte orkar ta oss för något, bara väntar. Väntar och väntar på att temperaturen ska sjunka och orken att faktiskt hitta på något tillsammans, ska återinfinna sig.
Man har satt en ribba. Rätt högt verkar den ligga. Man vet att det kommer att ta ett tag att nå den. Lägger upp en tidsplan, tycker att man nästan tagit i lite väl mycket, bara för att inte råka bli besviken av att misslyckas. Så närmar man sig deadline, då verkar det plötsligt som att ribban höjt sig ett par snäpp igen. Det känns lite hopplöst ett tag, men man lägger ett nytt mål lite längre bort i tiden, satsar ny förhoppning och försöker tro att det ska gå vägen inom den nya tidsramen. Men den spricker den också. Bara att börja om på ny kula igen. Hur länge kan man ha feber? Hur länge som helst, tydligen. Men vi väntar. Väntar aldrig för länge.................