När jag ringde Peter imorse var han inte pigg alls. Verkligen inte pigg. Orkade inte ens ta en dusch sa han, och det är en mycket hög prio för honom i vanliga fall, att han inte orkat duscha på flera dagar nu är verkligen ett tecken på att han inte mår bra.
Kände mig alldeles vimsig i huvudet och sprickfärdig av nervositet inför samtalet med läkaren som skulle ske senare idag.

Vi åkte in till klockan tio för att vara där när läkaren skulle gå ronden. Igår hade jag gjort en hel A4-sida med frågor som jag tog med för att komma ihåg att ställa dem. När vi träffade Peter var han aningen piggare än vid telefonsamtalet ett par timmar tidigare. Sa att han, trots flertalet alvedon, haft ont i natt och haft svårt att ligga och sova.

 När vi varit hos honom ett tag kom en sköterska för att sätta en ny kanyl. den gamla tog de bort igår, men nu hade sänkan höjts och man bedömde det som ett tecken på lunginflammation, varför han skulle få antibiotika intravenöst. När första dosen av det var avklarad fick vi träffa läkaren. En mycket lugn och sympatisk man som efter bästa förmåga försökte förklara allt vi undrade över. Han kunde inte riktigt förklara varför proppen uppstått, men sa att sängliggandet i samband med febern förmodligen haft inverkan. Ofta brukar proppar bildas i benen och sedan flytta på sig och fastna i mindre kärl någon annanstans i kroppen, som tex i lungan eller hjärnan. man brukar dock ha ont i benen i så fall, vilket inte varit fallet hos Peter, men den kan ha gått obemärkt från benet också menade han. Det brukar bara ta några dagar till proppen löst upp sig, men medicineringen kommer fortsätta i cirka 6 månader som det ser ut just nu.

Det kommer att ta ytterligare cirka två-tre dagar från idag innan dosen för Waranet ställts in ordentligt. Han sa att man strävade efter ett PK-värde på mellan 2 och 3. När Peter kom in hade han 1,2 och idag låg det på 1,4, så det är en bit kvar. Dock har han förflyttats till Sundsvalls sjukhus idag. Skönt att vi får ha honom närmare hemmet nu i alla fall.