Jag utlovade ju förut en mer utförlig beskrivning av vår dag på förlossningen, och här kommer den nu, ni kanske får läsa den i etapper för den blev visst liiiite lång......

På eftermiddagen onsdagen den 21/1 åkte jag till svågern för att hjälpa till att plocka ur lite flyttkartonger. Tänkte att det om något borde kunna få fart på Floffens lust att komma ut.

Värkarna började återkomma tätare och tätare medan eftermiddagen gick mot kväll. När Peter kom hem från Härnösand vid 18.00-tiden hade jag som tätast bara några minuter mellan värkarna. Dock utan regelbundenhet. Vi åkte hem efter intagen middag bestående av fisk, ris och äggsås,och lovade svåger N-J att rapportera om/när vi åkte in till förlossningen.

 

Väl hemma började vi klocka värkarna som fortsatte att komma oregelbundet, mellan 3 och 7 minuter mellan dem fortfarande. Jag ringde in till förlossningen för att rådgöra om vi skulle åka in eller inte. Eftersom vi bor så pass nära sjukhuset sa barnmorskan att det inte skulle vara någon fara att vi inte skulle hinna in så hon rekommenderade en dusch, alvedon vid behov samt att ladda upp med kolhydratrik mat.

 

Vi insåg att det troligen skulle bli en lång natt, och började förbereda oss på detta.

Inte förrän vid 02-tiden började jag få någorlunda jämna mellanrum mellan värkarna som då återkom med jämna 6-minutersintervall. Slog en pling till förlossningen igen vid kvart i 5 på morgonen då värkarna kom var 4:e minut, men de tyckte att jag skulle vänta till att värkarna höll i sig minst 1 minut, inte bara de 40-45 sekunder som gällde för tillfället.

 

Kl 06.30 hade jag klockat 137 värkar sedan kl.19.30 på kvällen. Det är mer än 12 värkar i timmen, alltså i snitt ungefär var 5:e minut. Inte undra på att man inte fick en blund på hela natten. Pappan lyckades väl sova ett par minuter i alla fall, på soffan då, mellan mina pustningar.

 

Kl 06.50 blev jag lite otålig och ringde igen. 3,5 minut mellan värkarna som satt i 1 minut och 15-20 sekunder. Barnmorskan jag talade med tyckte att det kunde vara ok om jag kom in, om jag nu ”absolut ville” och om det var så pass ont under värkarna att jag ”behövde hålla mig i bordskanten.” Den där bordskanten hade jag ju hållit mig i de senaste timmarna tyckte jag, så vi åt frukost, packade bilen och drog iväg till sjukhuset.

 

Kl. 07.15 parkerade vi i P-garaget och lämnade det mesta av packningen i bilen, vi ville ju inte vara alltför optimistiska att vi skulle få stanna kvar. Ändå var det en lite häftig känsla. Skulle vi äntligen få bli föräldrar nu? 9 dagar och mer än en evighet efter beräknad födsel.

När vi plingade på ringklockan blev vi mottagna av en barnmorska som visade oss in i ett undersökningsrum och satte igång en CTG- mätning, sedan lämnade hon över till en barnmorska som hette Gunnel (samma som hade den förlossningsinformation vi var på förövrigt) Hon hade i sin tur med sig en sjuksköterska, tillika barnmorskestudent, som hette Jenny. Kul för oss eftersom de förklarade lite extra om allt de gjorde, lite besvärligt samtidigt eftersom allt behövde göras minst två gånger.

De bedömde att livmodertappen var helt utplånad och att jag öppnat mig drygt 2 cm och tyckte att vi skulle förbereda oss på att gå ut och gå runt i sjukhuset ett par  timmar innan jag skulle skrivas in. De skulle bara vänta in resultatet av CTG- mätningen först. Och det tog tid. Normalt läser de av efter 20-30 minuter, så var det i alla fall alla de gånger vi gjort det under de senaste 2 veckorna nu. Hur som helst tog det den här gången mer än 45 minuter innan de kom tillbaka och läste av resultatet. CTG:t visade sig då inte vara riktigt normalt. Bebisens hjärtljud gick ned lite väl mycket under mina värkar varför jag fick ligga ytterligare 45 minuter med CTG:t för vidare bedömning av läkare.

 

Läkaren, som vi dock inte träffade personligen (jag har läst journalen i efterhand)var densamme som när vi åkte in den 25/12 (då mitt blodtryck var högt och jag hade huvudvärk). Han beslutade att de skulle göra en amniotomi, ta hål på fosterhinnorna alltså, för att skynda på förloppet.

Då  klockan var 09.15 blev vi så förflyttade in på förlossningssal 4. Fina rum har de där på förlossningen förresten. Alldeles nyrenoverade med egna badrum och toaletter i varje. Jag blev erbjuden att bada och var inte alls sen att tacka nej. Ett sånt vattendjur som jag hade  gärna legat där hela dagen, men jag visste ju att jag inte skulle få stanna i badet efter att vattnet gått eftersom infektionsrisken ökar då så det var bara att njuta medan tider var. Överlycklig var jag i badet i alla fall, en sockerdricka fick jag smutta på och värkarna kändes bara hälften så mycket där i det varma vattnet än vad de gjort tidigare.

Lika glad som jag var i badet, lika ledsen blev jag när jag blev tvungen att kliva upp, men insåg ju att vi skulle komma mycket närmare bebis genom det i alla fall.

 

När jag kommit upp ur badet var det dags att intaga förlossningssängen för första gången.

Först satte Jenny en nål i handen på mig, för att kunna sätta eventuellt dropp senare. Hon var inte riktigt beredd på trycket i kärlen tror jag, för blodet sprutade runt halva rummet och Gunnel muttrade nåt om att hon skulle få städa själv när hon var så klantig. Jenny ursäktade sig och verkade förvånad över att jag hade så mycket högre tryck än de mestadels pensionärer hon brukade sätta nål på som sjuksköterska

 

Kl 10.30 tog de hål på hinnorna och vattnet gick. Inga konstigheter med det som tur var. De skruvade fast en skalpelektrod för att kunna hålla bra koll på bebisens hjärtljud och

sedan blev vi beordrade att gå ut och gå i korridoren. Jag fick åt mig en sån där snygg gåstol, vilken blev min första räddare i nöden i kombination med att Peter fick banka mig i ryggslutet varje värk för att jag skulle stå ut. Jag blev tillsagd att försöka kissa ganska mycket också, vilket knappast var den lättaste uppgift man kunde få med tanke på alla sladdar och slangar och apparater som hängde både här och där.

 

Vi fick en ny barnmorska efter ett tag igen eftersom Gunnels mamma blivit akut sjuk och hon gick för att besöka henne i en annan del av sjukhuset. De visade sig vara dålig kontakt till värkregistreraren på CTGt och de höll på att fundera länge på vad som kunde vara fel. När de väl kom på att det kanske var batterierna som felade och jag (!) fått klura ut hur man öppnade dosan för att byta ut dem, hade det nog förlupit en dryg halvtimme till.

 

11.40 var det dags för ny koll.  Öppen 4cm då. Värkarna började bli mer smärtsamma och barnmorskan rekommenderade Epiduralbeövning för att de skulle kunna sätta mer fart på värkarbetet också, men jag skulle vänta till efter lunch tyckte de. Peter gick och köpte sig en lunchlåda eftersom pappor inte får ta del av maten på avdelningen. Knappast någon nackdel för honom, det var ju ingen gastronomisk höjdare till sjukhusmat det bjöds på direkt.

 

13.45 kom han äntligen, min andra räddare i nöden, doktor Saloheimo!! Han la EDA och jag kände mig nästan genast som en ny människa. Allt ont var som bortblåst och jag svävade som på små moln och kunde inte på flera timmar sluta tjata om hur bra allt kändes! Tyvärr nästan lite för bra ska jag väl säga. Vid kl 14.30 var jag öppen 5 cm och sedan gick det väääääldigt trögt. Jag gick säkert 50 varv fram och tillbaka i den där korridoren på förlossningen men inget hände.

 

 

 

Kl.15.00 bytte vi barnmorska igen, nytt skift. Vi fick en jättegullig tjej som hette Sandra.

Hon kunde bara fortsätta konstatera att inget hände. De satte då ett värkstimulerande dropp, först 15ml/h, senare dubblerad, utan annat resultat att lillbebisen blev stressad och de fick stänga av igen. Jaha tänkte Peter och jag, det blir väl snitt nu då. Attans, det var ju inte riktigt de vi ville, men men, måste man så måste man.

 

17.00: Ny läkare tillkallades för bedömning, hon tyckte efter lite funderande att vi skulle prova droppet igen, så de körde på en ny omgång. Vi kände oss lite skeptiska till att det verkligten skulle kunna ge något resultat, när vi nyss erfarit motsatsen men var samtidigt glada för chansen att slippa snitt.

 

Då helt plötsligt började det hända något. Min kropp verkade verkligen behöva kniven mot strupen såatt säga för att tillåta sig att sätta fart. Kl 18.00 hade jag öppnat mig 6-7 cm och vid kl 19.20 var jag plötsligt helt öppen!  Jag var lite orolig ett tag för att jag inte skulle få mer EDA när sprutan tagit slut efter 8 timmar. De hade lite problem med utrustningen men till slut kunde de byta ut den och jag fick fortsätta sväva på moln. Jag kände ju helt klart av värkarna igen där efter kl 18.00, men bara att de tryckte nedåt, inte den där hemska smärtan i ryggslutet.

 

Vid 20.00 började krystvärkarna. En liten befrielse på sätt och vis! Nu hände det verkligen något ju! Långt emellan dem var det dock tyckte jag, fast i och för sig skönt att kunna vila lite också. Peter baddade med kall, blöt handduk i pannan på mig och det var precis vad jag behövde! Lustgasen provade vi också, den hjälpte bra men på slutet kändes det bättre att vara utan den för att kunna känna sig klar i huvudet och ha lite mer kontroll på vad som hände.

 

Så äntligen, kl.20.51, under vad jag kände som en brinnande smärta, med ett efterföljande långt bluuuurp, kom den lilla bebisen ut! Utkrystades under en värk, hade navelsträngen ett varv runt halsen men skrek så snart den avlägsnats! Vilken fantastisk känsla! En sån lycka! Jag glömde genast allt som hade gjort ont! Det där varma, kladdiga pyret som lades på min mage var ju det finaste som vi någonsin hade sett! Jag frågade Peter vad det blev, en liten tjej, blev svaret och glädjetårarna sprutade på oss båda J!

 

När vi sedan klarat av efterbörd och massor med stygn var det dags för den efterlängtade fikabrickan. Extra efterlängtad i mitt fall eftersom jag hade blivit snuvad på middagen, dock ersatt med ett glas nyponsoppa, men ändå. Nu vankades varm choklad och smörgås. Under tiden blev Elma vägd, mätt och tvättad av barnmorskan Annelie som löste av Sandra kl. 21.00. för att fixa stygnen.

 

Vår lilla tjej vägde 3778g och var 52 cm lång, alldeles lagom! Vi som blivit varnade för att det skulle bli en jättebebis. Barnmorskan på MVC får visst en lite spännande framtid nu eftersom hon svor på att omskola sig om inte bebisen skulle väga mer än 4 kg….