Tillbaka i hemmets lugna vrå
Två febersvaga föräldrar och deras skrikande lilla dotter avklarade de 35 milen hem till bostaden igår.
Idag är jag äntligen feberfri! Började känna mig hängig redan så smått på lördagen, trött och ont i magen. Hade nog feber redan söndag kväll, trotsade den på måndagen och tisdagen, valde av någon underlig anledning att vänta ända till tisdagkvällen med att leta reda på en termometer. Då hade jag, ett par timmar efter två intagna alvedon, fortfarande feber på 38,5ºC. Kändes inte som de hjälpte så särskilt, eller kan det verkligen vara så att de hjälpte och jag ÄNDÅ hade 38,5ºC? Mycket för att vara jag, som i vanliga fall är så lågtempad, i såna fall..... Pepse var dålig redan på fredag men kände sig bra på söndagen. I förrgår smög febern sig på igen, han tyckte det var bättre igår morse, men det stegrade sig framåt kvällen och när vi anlände till mormor och morfar för kvällsfika hade han 38,1ºC och jag 38,2ºC. Min feber tycks alltså nu äntligen ha givit sig av, medan Pepses temperatur även idag håller sig över 38-strecket. Main mage är väl fortfarande inte 100, men det borde väl ge med sig snart det med, just nu måste jag nästan tycka mer synd om P......
.. Det var sjuksagan det.....
Åsså den om vår skrikiga lilla vän i bilen:
Jo, redan när vi åkte ned i lördags började hon vara missnöjd med sin sits i bilen.För varmt? För dålig sikt ut ur stolen? För dålig sittkomfort? För dålig underhållning? Vet inte. Troligen en kombination, men fruktansvärt frusterande förstås. För oss. Och för henne uppenbarligen. Så fort hon blir fastspänd börjar skriket, avtar inte i mer än sekunder för lite vila och andhämtning, eller när hon slocknar av utmattning. Så spenderade vi de få bilfärder vi gjorde där nere också. Skrik och liv. Stannade ibland för att knäppa loss henne så hon skulle få vila lungorna och halsen lite, och vi våra öron såklart.
Så fort hon kommer ur stolen tystnar hon. Det är så underligt. Jag kan inte komma på att hon skulle ha fått någon halvtraumatisk upplevelse i den heller, så att vi kan skylla på något sådant. Nu ska vi försöka byta stol och se om det kan ge färdro...
Ja, där har ni vår semester.... tur vi är lediga tillsammans lite till. Vädret idag lockar mest till inomhusaktiviteter, det skvalar ordentligt där ute....
Och så innan jag glömmer det: Tack för rim och gratulationer till lilla gumman! :-)
Idag är jag äntligen feberfri! Började känna mig hängig redan så smått på lördagen, trött och ont i magen. Hade nog feber redan söndag kväll, trotsade den på måndagen och tisdagen, valde av någon underlig anledning att vänta ända till tisdagkvällen med att leta reda på en termometer. Då hade jag, ett par timmar efter två intagna alvedon, fortfarande feber på 38,5ºC. Kändes inte som de hjälpte så särskilt, eller kan det verkligen vara så att de hjälpte och jag ÄNDÅ hade 38,5ºC? Mycket för att vara jag, som i vanliga fall är så lågtempad, i såna fall..... Pepse var dålig redan på fredag men kände sig bra på söndagen. I förrgår smög febern sig på igen, han tyckte det var bättre igår morse, men det stegrade sig framåt kvällen och när vi anlände till mormor och morfar för kvällsfika hade han 38,1ºC och jag 38,2ºC. Min feber tycks alltså nu äntligen ha givit sig av, medan Pepses temperatur även idag håller sig över 38-strecket. Main mage är väl fortfarande inte 100, men det borde väl ge med sig snart det med, just nu måste jag nästan tycka mer synd om P......
.. Det var sjuksagan det.....
Åsså den om vår skrikiga lilla vän i bilen:
Jo, redan när vi åkte ned i lördags började hon vara missnöjd med sin sits i bilen.För varmt? För dålig sikt ut ur stolen? För dålig sittkomfort? För dålig underhållning? Vet inte. Troligen en kombination, men fruktansvärt frusterande förstås. För oss. Och för henne uppenbarligen. Så fort hon blir fastspänd börjar skriket, avtar inte i mer än sekunder för lite vila och andhämtning, eller när hon slocknar av utmattning. Så spenderade vi de få bilfärder vi gjorde där nere också. Skrik och liv. Stannade ibland för att knäppa loss henne så hon skulle få vila lungorna och halsen lite, och vi våra öron såklart.
Så fort hon kommer ur stolen tystnar hon. Det är så underligt. Jag kan inte komma på att hon skulle ha fått någon halvtraumatisk upplevelse i den heller, så att vi kan skylla på något sådant. Nu ska vi försöka byta stol och se om det kan ge färdro...
Ja, där har ni vår semester.... tur vi är lediga tillsammans lite till. Vädret idag lockar mest till inomhusaktiviteter, det skvalar ordentligt där ute....
Och så innan jag glömmer det: Tack för rim och gratulationer till lilla gumman! :-)
Kommentarer
Trackback
