Därom kan de i och för sig få tvista, de lärde. Tänker inte jag göra i alla fall, men här e våra två små go-äpplen. Storasyster och lillebror. Har inte fallit såååå långt ifrån varandra iaf. ... Eller?? :-)

Storasyster


och lillebror


storasyster


och lillebror


Åsså lite bonusbilder när jag ändå är på G. :-) (jädrans seg uppladdningsförmåga jag måste stå ut med nuförtiden, varför jag inte är sååå ivrig att lägga upp bilder nuförtiden, den timmen det tar har man liksom inte över någonstans annat än om man möjligtvis kan springa lite emellan sina övriga göromål) :-)

Elma ville "åka koja". Varifrån idén kom är oklart, samt hur påsen överhuvudtaget blev en koja, men ett litet tag fick hon som hon ville iaf.

far-och-dotter-tid:


mor-och-son-tid:




För övrigt har de här tre dagisdagarna gått ganska skapligt. Imorse var det inga protester alls vid dagislämningen. Och vid hämtningen har jag fått väcka stackars lillgrynet för att vi ska hinna därifrån innan deadline kl 14, då har hon varit för yr för att protestera mot hemgåendet tror jag .... Hemma på eftermiddagen har det varit lite gnälligare från både Elmas och Mannes sida, men det har löst sig på nåt vis det med. Så har vi ju haft hjälp av momma, mottar och motter också, eller fortfarande kanske jag ska säga. Både med fortsatt trädgårdspyssel och barnvakteri. :-) 

I eftermiddag var jag och Manneman till BVC, och gissa om mammahjärtat tog ett glädjeskutt när vågen visade siffror i rätt riktning igen. Tillbaka till födelsevikten idag.  Det tog storasyster nittondagar, och lillberor 18 dagar. Ja jag vet att jag INTE ska jämföra, men lite kul att det är så lika är det ändå. :-) Får försöka att inte hetsa upp mig så mycket på siffrorna fortsättningsvis, men, med en sån som jag, som har otroooligt svårt med motgångar och  är fullkomligt allergisk mot känslan av maktlöshet, är det faktiskt MYCKET lättare sagt än gjort.......

Idag är första dagen som Manne och jag är hemma själva. Vi har med stor möda lyckats lämna storasyster på dagis. Hon ville följa med oss tillbaka istället. Stackars lillgryn. Och stackars mammahjärtat. Om det inte vore för att jag vet att hon egentligen trivs väldigt bra på sitt dagis så skulle jag nog ha tagit med henne hem igen. Men den här gången lyckades jag hålla mina egna tårar tillbaka och gick därifrån med bara minstingen.

Appropå dagis förrsten.  Helt sjukt vad förstört det blivit på utegården där under påskhelgen. Jag fattar inte hur någon kan vara så IQ- befriad och hjärtlös att man förstör små barns leksaker. Eldar upp utebåten, sparkar sönder leksakshästar och fotbollsmål, förstör lekstugan, klottrar och river ned barnens påspynt och konstverk. Jag blir så ARG! Och ännu mera  ledsen.

På hemmafronten har påsken däremot varit finfin. Både vädermässigt och sällskapsmässigt. Och matmässigt. Ja perfekt påsk helt enkelt! Fredagen fick vi besök av Lundaborna, Kicki och Johan. Och Maria kom ett tag också, för att hämta hem dem till Stöde, och snusa lite bebis också kantänka :-D. . Johan blev gensast Elmas bästa kompis och de busade hela dagen. Kicki introducerade såpbubblor för lillgryn som blev alldeles salig. :-D Även mommas kusin Mats och hans fru Ann-Mari kom på visit och hade dessutom med sig söta handdukar med Mannes och Elmas namn på och ett förkläde till mig och P också. :-)

Min egen systeryster har hjälpt oss med staketpinnemålning hela helgen. Ett väldigt segt projekt i min mans ögon, och jag hinner inte särskilt mycket mer än att vara matmaskin, så vi är supertacksamma för all hjälp! Momma och Mottar har påtat i trädgården hela helgen. Vår trädgård alltså. Och det blir så fint och bra här ute! Som vanligt när de är i farten alltså.  Vi är evigt tacksamma! :-)

På lördagen hade vi också familjemiddag här på Gärdegården. A-K, N-J, Annika, Elin, Erik, farmor, farfar, mormor, morfar och moster. Åsså vi 4 (känns fortfarande fantastiskt att skriva! :-)) såklart.

På söndagen drog pappan och dottern till farfar för att hjälpa till med fönstermontering, och den varma eftermiddagen spenderades sedan hos Elin som firade sin 2-årsdag en dag i förskott. Tårta och Lammstek njöt vi av där.

Annandagen bjöd också på många trevligheter. Först besök av A-C, Janne och Filip som kom med fina presenter till våra smågryn. Mammas och pappas granne Solveig följde i samma spår och även Marie-Louise, Marcus och Hugo. De sistnämnda går ju och väntar på sin egen bebis. Vilken dag (minut/sekund?) som helst bör den komma. 5 dagar över tiden igår. 

På kvällen kom helgens mest långväga (och oväntade) gäst. Kusin Lena från Norge, som gjort en liten kupp och följt med sin lillasyster hem till mamma lite sådär i smyg. Och innan hon drog vidare hemöver idag, så hann vi bli förärade ett besök också.  Superkul!

Fortfarande är jag alldeles för inaktiv med kameran, men några helgögonblick är fångade iaf:

Bubblande lycka:



Mammas snygg-Manne (iklädd presenten från kicki o Johan):

Pappas go-Manne


Finaste älsklingarna:

Jag känner igen den från tiden med Elma som liten bebis. Jag vill gå ned men att bebisen ska gå upp. Just nu står vi stilla. Båda två. Eller är nästan på väg åt fel håll. båda två. Känns INTE bra. Den här gången heller.
jag har väl inte gjort så mycket för egen del ännu ska sägas. Bara tagit det lugnt. Prioriterat min lille gosse och låtit honom äta när han behövt. Även om det varit låååånga sessioner dagtid. Däremellan har han varit nöjd. Och sovit. Länge. Fem timmar i sträck på natten. En liten matsession och sedan i bästa fall fem timmar till. Så jag hade verkligen hoppats att det skulle bli annorlunda den här gången. Verkligen trott att han gått upp, men inte ett gram i rätt riktining sedan i fredags :-(. Snarare något gram åt FEL håll :-(. Och så länge jag sitter så stilla som jag gör är det bara samma väg att gå för egen del antar jag. Åt FEL håll alltså. Nu måste här jagas kalorier. Till den lille och av den stora. Kan man inte bara överföra? Jag känner stressen komma krypande. Och den hjälper verkligen INTE till. Det VET jag sedan senast. :-( Jobbigt idag. Mammahjärtats små och stora bekymmer....

Tilläggas bör kanske: BVC-sköterskan var inte orolig. "Barn ÄR olika" , sa hon. Det är min enda tröst för närvarande. Hon försökte analysera amningen, men hittade inget problem. Det hade ju varit lättare om hon gjort det. Något konkret att ändra på liksom. Nu får vi bara fortsätta kämpa, och hoppas att det vänder snart och kan återinföra lugnet i mig.......

Premiärbad för vår veckogamla goding blev det idag. Rätt poppis faktiskt, inga skrik och sura miner i alla fall. Men så var han ju påhejad av sin mycket omtänksamma och kelsjuka storasyster också ♥

Självklart ville också storasyster bada i SIN balja. Vad är väl ett stort badkar när man kan få göra som brorsan...  :-D


Nybadad myskille!

Manne verkar vara lite lik sin storasyster i snuttbehovet. Tummen hittade till munnen en gång igår. Men bara en gång ( å då fångade vi det på bild :-))Nappen har också testats, funkar sådär, men vi försöker också klara oss utan så långt det går. Det ger sig väl vad som kommer gälla.....

Mamman och pappan observerade det inte, vi påstod att Manne aaaaldrig skulle vilja ta Elmas napp, som hon själv upprepade otalet gånger enligt rubriken ovan. Mapp=napp? Jomenvisst!
Men kameran såg ögonblicket vi missade. Bildbevis är bildbevis!

Vi börjar med huvudpersonen. Alldeles ny här.

Inte alltför nöjd med den snabba omställningen till den kalla utsidan på en gång, men fann sig rätt snabbt faktiskt och låg sedan och gjorde snygga grimaser ♥.

Lite chockad men mycket nöjd mor.

Moster var först att hälsa på nytillskottet. Hon har ju lämpligt nog sin praktik förlagd på Sundsvalls sjukhus :-)

Elma fick present av moster för att hon är så duktig storasyster. En fin stickad mössa, som moster gjort själv!  Manne fick en han med, men den är lite stor fortfarande, blir nog en bra sommarmössa det! :-)

Momma och Elma mottog vid hemkomsten :-)

Lillkusin Erik (7 veckor äldre) är inte särskilt liten i jämförelse med nytillskottet :-D

Dubbelmys för mamma. Elma vill ofta vara med och gosa med lillebjor. "MIIIN lillebjor Manne"., som hon säger, sötisen. Om han är ledsen kommer hon springande med den lilla gosetigern som han fick av henne när han kom hem från förlossningen. :-)

Manne i spjälisen. Han sover i den när vi är på nedervåningen, och i vaggan (ja, eller i våran säng) när vi är på övervåningen :-)

Oj ja, det var visst en pärs att föda barn. Den här gången med. Om ni hade trott något annat. ;-)  Jobbigare än sist tror jag. För att det gick såååå långsamt.... och sen alldeles för snabbt. MEN. Helt klart värt allt jobbigt redan de där sekunderna efter man fått sin lilla bebis på magen ♥

Vi började på lördagskvällen. Det liksom kändes i kroppen ända sedan måndagen att det borde bli snart, men inte förrän då på lördagen kom värkarna igång. Och vi hade lämpligt nog lämnat bort lillskruttan till mormor och morfar ihopp om att vi skulle få sovmorgon på söndagen. den blev man liksom blåst på, men vaddårå.... ;-)

Jag började klocka värkar vid 21-tiden. Vid 23-tiden var vi nere på femminutersintervall och eftersom vi inte riktigt packat färdigt i väskorna for vi (mest P) runt som tättingar för att packa våra "nödvändiga" pinaler.  Jag bestämde mig för att inte göra som förra gången att bara sitta uppe och klocka värkar hela natten utan försöka vila. Ett smart drag visade det sig. Värkarna stannade istort sett av under några timmar och inte förrän vid halv fem tiden fortsatte jag klockandet.  Efter åttasnåret drog vi in till förlossningen. Mest för att jag var nervös för att värkarna började komma så pass tätt. inte för att det var outhärdligt smärtsamt. Det straffade sig såklart. Bara öppen två centimeter, och CTG-apparaten "skrämde" visst bort värkarna så de kom mer sällan också. Sanningen var nog att värkarna påverkades av om jag rörde mig eller inte, och eftersom jag inte kunde sitta stilla hemma så kom det visst tätare......  Det var bara att återvända hem och vänta på bättre tag i värkarna då.   Hem- innebar i detta fall till momma och mottar. Och motter. Och gumsan såklart. Kändes faktiskt bra att få vara lite med henne och förbereda henne på att vi skulle åka och "hämta" bebisen snart.  Vid tvåtiden tyckte jag det började bli besvärligt. både för mina väntenerver och mina smärtnerver. Så då for vi in tillbaka till förlossningen igen.

Det höll på att bli bakslag igen. Fyra centimeter öppen och nära på att bli hemskickad eftersom inte värkarna kom tillräckligt regelbundet.  Låg dock kvar med CTG-kurvan till kvart i fyra, då de bestämde att jag fick göra "vad jag ville" fram till kvart i fem då de skulle köra en ny omgång. "Vad jag ville" fick innebära att sitta i dagrummet och pusta bort otalet oregelbundna men jädrigt smärtsamma värkar.   När klockan äntligen var dags för koll igen så kände jag mig helt färdig. Då kom chockbeskedet: Fortfarande bara öppen fyra centimeter! Aaaargh!! HUR ont skulle man behöva ha för att det skulle hända nåt då och HUR lång tid skulle det här ta egentligen, var de enda tankarna som snurrade i mitt huvud.

Barnmorskan, f.ö. en supermysig tjej som hette Ulrika, gick iväg för att överlägga med läkaren. Beskedet blev att jag skulle in på patienthotellet, få morfon och sömntabletter och vila tills det riktigta värkarbetet skulle komma igång. Då bröt jag ihop. Fy fan för att ha så jädra ont utan resultat!!  Som tur var ville barnmorskan se lite mer CTG-kurva innan vi skulle byta avdelning. Det tog nästan fyrtio minuter tror jag. Fyrtio minuter av pina. jag höll på att vrida mig ur skinnet. Mer och mer frustrerad över att jag hade så ont utan resultat...... Så sa hon att hon ville kolla mig igen innan vi bytte rum. Hon kollade. Men sa inget. Bara att hon skulle hämta en kollega. Jag hann fundera på om hon tyckte jag var knäpp eller simulerade mitt onda för att det fortfarande inte hände nåt. Men jag läste på läpparna på hennes kollega och fick plötsligt ett upplyftande besked.  7-8cm öppen nu.   Vilken skillnad!  plötsligt var det OK att bli inskriven på förlossningsrummet!! :-D  

Jag vankade mig bort i korridoren, till rum 2 och hade världens kanonvärk i min ensamhet på toaletten medan Peppe bar in våra grejor på rummet och barnmorskan kallade på avlösning. Trodde jag skulle ramla av stolen, men min motivation att komma i det där badkaret som jag längtat efter hela dagen gjorde visst att jag skärpte mig.  Vilken lycka när värmen från vattnet lindrade första värken i badet. Andra värken hade de hunnit få in lustgasen men jag fick panik av att jag tyckte att det tryckte så mycket nedåt att jag trodde bebisen skulle komma där och då.  Nästa värk vågade jag andas i masken. Skönt, men liksom förra förlossningen tyckte jag det var för läskigt att tappa kontrollen. jag blev liksom FÖR påverkade tyckte jag. Påföljande värk kände jag hinnblåsan formligen explodera - vattnet gick, och jag skrek " det trycker på!!!)  Då fattade de vinken och tömde badkaret. Jag nästan brottade mig ut ur badrummet, de ville förmana mig att gå försiktigt för att inte halka på det hala golvet, men jag kände bara att det var BRÅTTOM till sängen. Och jag hann bara upp och sätta mig i sängen, så, kl.17.50, knappt tjugo minuter efter jag blivit inskriven på förlossningen, med första krystvärken i sängen, så kom lille Manne till världen! Jag var helt chockad tror jag, och nästan personalen också, hehe.

(I efterhand fick jag veta att de bytte barnmorska vid inskrivningen eftersom den nya, som hette Anna-Carin, inte jobbat på förlossningen på länge och behövde fylla på sin statistik av födslar. De hade inte riktigt trott att det skulle gå SÅ fort, då hade de nog inte bytt (eller åtminstone hade inte Ulrika lämnat oss ,tror jag.... )

I alla fall kom Ulrica in strax efter kl.18 och undrade om hon kunde hjälpa till med nåt, då Anna-Carin meddelade att det faktiskt redan var klart, hehe. Den minen på Ulrika gick inte av för hackor kan jag lova. Kul att kunna överraska en barnmorska också ibland ;-)

Sedan förlöpte allt perfekt, sånär som på att sprutan med livmodersammandragande medel tog snett så jag har världens blåmärke över hela handleden fortfarande.  Ett litet stygn fick jag sy, klart överkomligt. Och efter sex timmar fick vi byta "boplats" till patienthotellet (vilken skillnad på inställning till det jag hade jämfört med tidigare under dagen, kan ni tro ;-))
Barnmorskan som följde oss dit var samma som förlöste Elma för den delen. Lite häftigt att vi råkade på henne också.
Morgonen efter väntade välbehövlig hotellfrukost och sen OK stämpel på Manne av barnläkaren och sen fick vi komma hem! 

Såhär i efterhand måste jag väl känna mig lite stolt som klarade mig så bra utan smärtlindringen som jag gick och väntade på hela eftermiddagen. Nu har jag fixat en förlossning "på riktigt" liksom. Det hade jag ju inte riktigt tänkt mig, men det gick ju vägen i alla fall... :-)

Storasyster är så stolt över nykomlingen.
En nykomling som ska få heta Manne.
Vår älskade lilla rödtott kom kl 17.50 söndagen den 10/4
och vägde 3756g till sina 52cm.

Vi är alltså hemma redan och mår bra. Sånär som på att storasyster åkt på en förkylning med hosta och halsont :-/. Får hoppas det blir bättre och att inte Manne blir sjuk också.

Jag ska uppdatera med en resumé från förlossningen småningom...när tillfälle ges, som det heter. :-)

Nu gör vi ett nytt försök.... den här kroppen är trööög, det vet jag, men nu är vi under 3 minuter mellan värkarna som åter är uppe på minutlånga attacker......  Får se om vi får vända igen då, men den här gången törs jag iaf hoppas liiite mer att vi får stanna....

För tidigt ute. Värkarna blev glesare när vi kom in. Sjukhuset skrämde bort dem. Typ. Nu får vi kämpa hemma ett tag till då.... nya tag om ett tag (?) :-)

In till förlossningen. Minutlånga värkar var fjärde minut nu ....Får se om vi blir hemskickade eller inte........ jag vågar inte hoppas för mycket..

Wiehooo! Igår kväll kom det igång på riktigt. Kraftiga sammandagningar som tilltog i styrka undan för undan. Det höll på runt fyra timmar iaf. Inte den där RIKTIGA smärtan i dem, men helt klart på gång. Väntade mig precis att det skulle bli riktigt besvärligt då det tog av. Igen. Varför är jag inte förvånad??!. Nu har jag sovit nästan 4 timmar. Det har inte varit kav lugnt iofs, nån värk var tredje kvart kanske, men nu har det just tilltagit i smärta och intensitet igen och jag är nere på 7 minuters mellanrum. Får se om det luras igen eller om det på allvar tänker bli dags nu.....

De första snödropparna har slagit ut i rabatten! :-)
Våren är här! Det var väl det vi väntade på va?? Kom ut nu lilla mini♥!

så passerade BF-dagen den med, utan någon bebisleverans. Klart jag skulle gå över tiden igen. Jag hade inte trott nåt annat. ... bara ÖNSKAT.....
Jaja. Två veckor till stopptid alltså. Får försöka stå ut, men inte lätt att ha en kropp som gillar att luras då inte heller.....
Senast igår kväll var det på gång. Jag verkligen tyckte att det var på gång. Molvärk i rygg och mage som tilltog efterhand. Onda sammandragningar på det. Och sedan: *poff*. Som bortblåsta. Precis som vid graviditeten med Elma. Hade gärna sluppit falskstarterna den här gången, men det e klart, det ska väl inte vara nåt räkmacksprojekt det här med bebisleverans inte.....

Nepp, egentligen inte. Men jag har nyss kommit hem från veckans besök hos BM. proteinuri:0(=braa!)  blt 130/85 (=sådär)
Bebis: FIXERAD!! :-O
Jag tror inte Elma nånsin var fixerad vid någon koll hos Bm, så det känns ju onekligen liiiiite som att vi e på gång... men som vanligt med mig är det väl bara för att luras...... nästa koll hos BM bokad om en vecka. Ev. bedömning om igångsättning troligen sedan skärtorsdagen, den 21/4..... känns lååååångt borta!! puuuuuh!!

Jag har bara ett liiiiitet krav på dagen D: att den ska göra skäl för sitt namn!!

........ bara drygt 15 timmar kvar nu då..... hurry, hurry!!

Igår hade jag i alla fall sällskap igen. A-K och.... ja, mest A-K egentligen. Barnen sov faktiskt både samtidigt och länge, så vi fick ett par timmar egentid. Till pladder såklart. Hehe. Myyyyyyys. :-)

N-J och P anslöt till middagen..... en middag som, som vanligt, innebar hungerstrejk för vår tjuriga lilla vän.
Hon provar ett par tuggor: mmm, gott!!
Härligt, hinner man tänka, idag vänder det!
Nehejdå. Sen är det stopp. Strejk. Tvärnit.
Inte en bit till.
Tack, maten!
Och så ajöss från bordet, med dfterföljande solklara effekt. Ledsna, frustrerade föräldrar och argt, ett alltmer energilöst barn som inte tål några fler motgångar utan skriiiiiiker resten av kvällen. Suuuuuck. Det börjar bli lite tjatigt nu.
Som sagt förut: Hon ÄTER ju. annars skulle jag vara RIKTIGT orolig. Hon äter bara inte mat. Frukt går fortfarande bra. Grönsaker, kräm, yoghurt, välling och sånt. Men inget varmt på tallrik. Åtminstone inte om det kallas för middag. Aaaaargh!! what to do??

Men det har INTE hänt nåt, det senaste dygnet heller....  så det så! (Precis som ni trodde alltså :-P)

Tur att rastlösa, sällskapssjuka mamman får lite bot. Igår, lagom till jag putsat färdigt dagens omgång fönster, kom min kusin Jenny och världens goaste Emrik hit och räddade upp min dag! Det var alldeles för länge sedan vi sågs, så det var riktigt efterlängtat!

Här sitter smågrynen och tittar på Pippi. Spännande, trots att man sett den hur många gånger som helst! Sjunger med i sångerna gör de också, de små godingarna! :-D


Momma anslöt också vid lunchtid och vi hade en riktig myseftermiddag. Elma anslöt efter eftermiddagsvilan och fick sig då en superfin present av Jenny och Emrik, som hon knappt slet sig ifrån ens när det var läggdags :-D

Vi var också och shoppade nya galonisar till gumman, eftersom de nuvarande nästan ser ut att spricka när hon ska böja sig, stackarn :-/. Det är alltså av den anledningen som utstyrseln är som den är på bilden ovan (provas det som provas kan, är ju devisen fortfarande)... ;-)

Så bjuds det på några close-ups på mitt finaste hjärtegryn!

Åsså en dagisklädd snygging från imorse. :-)

Förhoppningsvis ska även denna dag bjuda på lite sällskap, kanske inte iform av en ny familjemedlem, men befintliga familjemedlemmar är inte att förakta det heller, så det så! :-)

 

Och när man då väntar på stormen, känns den vääääldigt långt borta. :-( Jaja, jag vet. Jag är visst lite less redan. TROTS att jag INTE skulle vara det innan utsatt datum. Vilket är om två dagar(!) Om lilla mini nu skulle välja att vänta lika långt över tiden som storasyster så blir det iofs om en och en halv vecka. Låter ju faktiskt inte som sååå lång tid. FAKTISKT! Ska kanske omvärdera, igen???!!!

Igår och iförrgår hade jag ändå sällskap på dagarna. Av Filip med far och mor :-). Mycket uppskattat! Jag är visst liiite sällskapssjuk jag, men tiden går ju FAKTISKT mycket snabbare så. Att pladdra bort tiden är nog en av mina favoritsysselsättningar. Jojo. :-D

jo förmodligen. Eller önsketänkande kanske. Eller en skön kombo. Men gårdagskvällens, tillika veckans efterlängtade tv-händelse, en unge i minuten, satte nog lite fart på mina hormoner.  Rastlöshet och illamående övergick i ett rejält nedåttryck med molande värk i ländryggen. Sammandragningar och ilningar, och en jädrans fart på magen, om vi säger så. Det sistnämnda var åtminstone INTE inbillning. Kunde inte sova på natten heller. inte förrän framåt halv fem fick jag ro i kroppen. Och sen har det varit lugna gatan. Såklart. inte annat att vänta med min kropp. den bara äääälskar att luras. Tydligen.....

.....så nära men så långt bort..... ??? !!!.....

...är trött trots att jag sovit middag
...är less trots att jag vet att jag säkert har två veckor kvar att vänta
...har ont trots att det inte verkar göra nån särskild nytta
....blir knasig på försäkringskassans långa handläggningstider trots att jag är väldigt glad att jag kan vara hemma på dagarna nu
...är besviken varje morgon som det inte "hänt nåt" trots att det som sagt är rätt skönt att bara vara hemma också...

...är visst väldigt självcentrerad.... trots att jag har världens underbaraste lilla familj, som snart(?) ska bli större....


Men! jag blir ju faktiskt väldigt glad av sånt som gör min lilla pärla glad, och idag lade vi lite extra energi på sånt. Hon började ju morgonen hos momma och mottar- av naturliga själ eftersom hon sov där inatt, det blir både ofta och gärna nuförtiden, något som alltid står högt på hennes önskaelista, uppenbarligen :-).
Idag har vi uppfyllt gumsans veckoönskan, att få simma på badet. Hon var alldeles överlycklig när hon satt i bilen och fick höra vad vi skulle göra. viftade med armarna som en galning och jublade baaaaaaaaadaaaaa!!!!   Moster var med på badet också, det var riktigt poppis!... efter eftermiddagsluren uppfyllde vi lillans önskning nr 2.-Att få handla! Hon är alldeles galen i att handla mat. Det är egentligen en riktig pärs att ha henne med, helst vill hon flyga omkring bland hyllorna och stoppa vagnen full med både det ena och det andra som hennes föräldrar oftast misstycker till. Idag lyckades vi dock få till en ganska lugn runda. Hon satt och styrde och tutade i en sån "bilvagn" och när hon småningom lessnade på det, dög det faktiskt skapligt att hantera scannern och "blippa" alla varor som mamman och pappan tyckte skulle följa med hem....
till kvällen mös vi till med en nicke nyfikenfilm i soffan och sen var det tydligen helt ok att gå och borsta tänderna och krypa till kojs, och slockna på ett par minuter ♥

Ja oj vad folkigt vi hade det här igår. Helt spontant, det gillas! :-)
Elin, Erik och A-K kom på morgonen (jo, det var planerat iofs) och myste med oss hela dagen. Morfar kom också på morgonen. Och sedan en sväng med mormor på eftermiddagen också, när de varit och spanat på årets upplaga av vårmässan. (Själv orkar jag INTE ta mig dit, trots att vi har så nära.....) När moster avsluat sin arbetsdag hämtade de henne, ungefär samtidigt som jag hämtade pappan i Timrå. Vi gjorde sedan en snabbrunda på nyinvigda CityGross (jepp, jag gillar det stället! nära å fräscht! :-)) Åkte vidare och hämtade N-J i stan, sedan hem och för att fixa middag, äta, och strax därefter fick vi sedan besök av Jakob och Veronica. Åh vad länge sedan jag träffade underbara lilla gokillen! Marie-Louise och Robin var de sista som anslöt, en kort vända bara, men alldeles lagom till fikat!
Härligt med halva tjocka släkten samlad tycker vi! :-)
Dessutom fick vi äran att ha lilljakob hos oss inatt, och hans mamma med för den delen!
Idag väntas en tripp till Klingsta för å se om de har nåt av intresse för oss på barnklädesloppisen. :-)