Oj ja, det var visst en pärs att föda barn. Den här gången med. Om ni hade trott något annat. ;-)  Jobbigare än sist tror jag. För att det gick såååå långsamt.... och sen alldeles för snabbt. MEN. Helt klart värt allt jobbigt redan de där sekunderna efter man fått sin lilla bebis på magen ♥

Vi började på lördagskvällen. Det liksom kändes i kroppen ända sedan måndagen att det borde bli snart, men inte förrän då på lördagen kom värkarna igång. Och vi hade lämpligt nog lämnat bort lillskruttan till mormor och morfar ihopp om att vi skulle få sovmorgon på söndagen. den blev man liksom blåst på, men vaddårå.... ;-)

Jag började klocka värkar vid 21-tiden. Vid 23-tiden var vi nere på femminutersintervall och eftersom vi inte riktigt packat färdigt i väskorna for vi (mest P) runt som tättingar för att packa våra "nödvändiga" pinaler.  Jag bestämde mig för att inte göra som förra gången att bara sitta uppe och klocka värkar hela natten utan försöka vila. Ett smart drag visade det sig. Värkarna stannade istort sett av under några timmar och inte förrän vid halv fem tiden fortsatte jag klockandet.  Efter åttasnåret drog vi in till förlossningen. Mest för att jag var nervös för att värkarna började komma så pass tätt. inte för att det var outhärdligt smärtsamt. Det straffade sig såklart. Bara öppen två centimeter, och CTG-apparaten "skrämde" visst bort värkarna så de kom mer sällan också. Sanningen var nog att värkarna påverkades av om jag rörde mig eller inte, och eftersom jag inte kunde sitta stilla hemma så kom det visst tätare......  Det var bara att återvända hem och vänta på bättre tag i värkarna då.   Hem- innebar i detta fall till momma och mottar. Och motter. Och gumsan såklart. Kändes faktiskt bra att få vara lite med henne och förbereda henne på att vi skulle åka och "hämta" bebisen snart.  Vid tvåtiden tyckte jag det började bli besvärligt. både för mina väntenerver och mina smärtnerver. Så då for vi in tillbaka till förlossningen igen.

Det höll på att bli bakslag igen. Fyra centimeter öppen och nära på att bli hemskickad eftersom inte värkarna kom tillräckligt regelbundet.  Låg dock kvar med CTG-kurvan till kvart i fyra, då de bestämde att jag fick göra "vad jag ville" fram till kvart i fem då de skulle köra en ny omgång. "Vad jag ville" fick innebära att sitta i dagrummet och pusta bort otalet oregelbundna men jädrigt smärtsamma värkar.   När klockan äntligen var dags för koll igen så kände jag mig helt färdig. Då kom chockbeskedet: Fortfarande bara öppen fyra centimeter! Aaaargh!! HUR ont skulle man behöva ha för att det skulle hända nåt då och HUR lång tid skulle det här ta egentligen, var de enda tankarna som snurrade i mitt huvud.

Barnmorskan, f.ö. en supermysig tjej som hette Ulrika, gick iväg för att överlägga med läkaren. Beskedet blev att jag skulle in på patienthotellet, få morfon och sömntabletter och vila tills det riktigta värkarbetet skulle komma igång. Då bröt jag ihop. Fy fan för att ha så jädra ont utan resultat!!  Som tur var ville barnmorskan se lite mer CTG-kurva innan vi skulle byta avdelning. Det tog nästan fyrtio minuter tror jag. Fyrtio minuter av pina. jag höll på att vrida mig ur skinnet. Mer och mer frustrerad över att jag hade så ont utan resultat...... Så sa hon att hon ville kolla mig igen innan vi bytte rum. Hon kollade. Men sa inget. Bara att hon skulle hämta en kollega. Jag hann fundera på om hon tyckte jag var knäpp eller simulerade mitt onda för att det fortfarande inte hände nåt. Men jag läste på läpparna på hennes kollega och fick plötsligt ett upplyftande besked.  7-8cm öppen nu.   Vilken skillnad!  plötsligt var det OK att bli inskriven på förlossningsrummet!! :-D  

Jag vankade mig bort i korridoren, till rum 2 och hade världens kanonvärk i min ensamhet på toaletten medan Peppe bar in våra grejor på rummet och barnmorskan kallade på avlösning. Trodde jag skulle ramla av stolen, men min motivation att komma i det där badkaret som jag längtat efter hela dagen gjorde visst att jag skärpte mig.  Vilken lycka när värmen från vattnet lindrade första värken i badet. Andra värken hade de hunnit få in lustgasen men jag fick panik av att jag tyckte att det tryckte så mycket nedåt att jag trodde bebisen skulle komma där och då.  Nästa värk vågade jag andas i masken. Skönt, men liksom förra förlossningen tyckte jag det var för läskigt att tappa kontrollen. jag blev liksom FÖR påverkade tyckte jag. Påföljande värk kände jag hinnblåsan formligen explodera - vattnet gick, och jag skrek " det trycker på!!!)  Då fattade de vinken och tömde badkaret. Jag nästan brottade mig ut ur badrummet, de ville förmana mig att gå försiktigt för att inte halka på det hala golvet, men jag kände bara att det var BRÅTTOM till sängen. Och jag hann bara upp och sätta mig i sängen, så, kl.17.50, knappt tjugo minuter efter jag blivit inskriven på förlossningen, med första krystvärken i sängen, så kom lille Manne till världen! Jag var helt chockad tror jag, och nästan personalen också, hehe.

(I efterhand fick jag veta att de bytte barnmorska vid inskrivningen eftersom den nya, som hette Anna-Carin, inte jobbat på förlossningen på länge och behövde fylla på sin statistik av födslar. De hade inte riktigt trott att det skulle gå SÅ fort, då hade de nog inte bytt (eller åtminstone hade inte Ulrika lämnat oss ,tror jag.... )

I alla fall kom Ulrica in strax efter kl.18 och undrade om hon kunde hjälpa till med nåt, då Anna-Carin meddelade att det faktiskt redan var klart, hehe. Den minen på Ulrika gick inte av för hackor kan jag lova. Kul att kunna överraska en barnmorska också ibland ;-)

Sedan förlöpte allt perfekt, sånär som på att sprutan med livmodersammandragande medel tog snett så jag har världens blåmärke över hela handleden fortfarande.  Ett litet stygn fick jag sy, klart överkomligt. Och efter sex timmar fick vi byta "boplats" till patienthotellet (vilken skillnad på inställning till det jag hade jämfört med tidigare under dagen, kan ni tro ;-))
Barnmorskan som följde oss dit var samma som förlöste Elma för den delen. Lite häftigt att vi råkade på henne också.
Morgonen efter väntade välbehövlig hotellfrukost och sen OK stämpel på Manne av barnläkaren och sen fick vi komma hem! 

Såhär i efterhand måste jag väl känna mig lite stolt som klarade mig så bra utan smärtlindringen som jag gick och väntade på hela eftermiddagen. Nu har jag fixat en förlossning "på riktigt" liksom. Det hade jag ju inte riktigt tänkt mig, men det gick ju vägen i alla fall... :-)