Vid frukostbordet:

Jag: Kan du vara snäll och skicka mig osten, Elma?!
-ja, mamma! Ejma kan skäja till dig!
(tar osthyveln och ger mig ostsmulan som kommer därav)
Jag: -Tack gumman, skulle jag kunna få lite mer ost också?
ja, mamma, det gåj bja, Ejma skäj meeja ost till dig!
-Åh, vad snällt! (tar emot nästa smula). Jag skulle nog ändå vilja ha mer ost på min smörgås!
varsågod, mamma! (ger bort ytterligare en smula)Vill du ha meeja?
ja, tack!
.....
14 vändor, och lika många smulor senare har jag fortfarande kanske inte önskvärt mycket ost på smörgåsen, men förhoppningsvis kanske vi har präglat så många "tack" och "varsågod" fraser, att de sitter som berg nu.
I rest my case. Imorn blir det skinka på frukostmackan!

....så hade det nog låtit om det hade varit rubriken i nån kvällstidning.....

Som så ofta berättar artikeltexten sedan inte riktigt samma historia. Men det var ju NÄSTAN så det var. Typliksom.
Försvinnandet bestod i mammans bristande uppsikt över sonen (annars hade ju ett försvinnande knappast varit möjligt, eller hur?).hur som helst låg han på mattan i vardagsrummet hemma hos mormor. Jag läste en aartikel i tidningen -och sedan var Manne borta!. Han har ju inte rört sig många centimeter tidigare. Aningen framåt, aningen bakåt, åsså  runt runt runt förstås, ungefär som en liggande flaska som man snurrar på golvet, om ni förstår den liknelsen. Även runt runt runt i bemärkelsen som om han vore en kavel. Äh! Hur som helst: Jag fann honom under fåtöljen, där han snyggt och prydligt backat in och parkerat.
Ingen skada skedd, men morsan blev FÖRVÅNAD :-D

Maken då? Jo, han var på jobbmöte nånstans (eller snarare kanske flerstans) uppöver.  Jag var ju också på jobbmöte ska sägas. Med Manneman den lugne. Ja, det hade då inte gått att ha Elma med sig på nåt liknande. Varken förr eller nu. Men än så länge är sonen fortfarande både nöjd och lågmäld så länge det inte härjar hunger, trötthet eller magont i kroppen. å det mesta av den problemtypen går att förebygga, så därav vågade jag utsätta mina nya arbetskamrater för en halvårs(nästan iaf)bebis. :-) 

Åsså tonåringen då. Ja, hon pendlar faktiskt mellan spädbarn och tonåring i ärighetens namn. Får hon inte som hon vill (oftast alltså) blir det skriiiik. Några gånger har det hänt att hon rusat uppför trappan, sprungit in på sitt rum och smällt igen dörren efter sig. Var ska detta sluta?! Är hon pensionär när hon fyller 13 kanske? ;-)
Ibland, som sagt, är det bebisläge istället. Bääääääär mig, mamma! Då vill hon ha nappen (annars, sovmässigt, har det gått riktigt bra att sluta med den......förutom när hon skulle sova hos mormor, men det är en annan historia)
Andra gånger är hon en klassisk Tvåochetthalvtåring. Hon kan själv!Sjunga sånger tillexempel.
-neeej, Ejma kan sääääääv!!! Akta´re för att hjälpa till med fel grejer liksom....

Mellan raseriutbrotten är hon världens underbaraste storasyster och dessutom en alldeles underbart kramgo och pratglad liten tjej. Servar sin lillebror med allt han kan tänkas vilja ha och allt som mamma ber om hjälp med(!). Snackar riktiga meningar. 10 ord i stöten är inga problem längre. Konsonanterna vill sig fortfarande inte, men skit i det. Vi fattar ju 95% i alla fall. :-)

..har fastnat på bild igen. Härligt med så snygga modeller tycker mamman förstås :-D
Mamman försöker slåss mot en hög med bacillusker som försöker få fäste i min hals, å troligen redan letat sig innanför hjärnbarken, för där känns det överfullt för tillfället, sprängfyllt.... Har iaf lyckats mota febern än så länge.....  Tvi, tvi för förkylningar! Ännu en orsak att inte gilla hösten..... 

Jag har numera två barn som kan äta "själv" ;-) Majskrokar för den lille i alla fall. Puréer och gröt går ned med mammas, och skedens hjälp (jo, han vill gärna styra skeden själv också. Kladdigt, men kul!)

sessan fortsätter älska frukt. Här en klaser "djuvoj" som åkte ned i flygande fläng, nära på att kvisten fick flja med den också


Åsså llite bus i vardagsrummet. Manne förflyttar sig lite bakåt ibland, men ligger oftast som en strandad säl, om än nöjt viftande, i magläge på filten.



Stumpimumsan äääälskar sin lillebjoj. "Gomojjon lilla Manne" sa hon imorse när han vaknade, "Ejma ääääjskaj dej!!" Och hon älskar hans uppmärksamhet minst lika mycket. Clownar till sig till max och befaller honom att skratta om han inte förstår det roliga i hennes tilltag. Men oftast går det enligt hennes planer och ni kan förstå vad underbart det är att lyssna till när de skrattar med/åt varandra! ♥

Tyckte det var lite skoj att kameran fångade samma sinnesstämning på syskonen, två gånger på följd till och med...


återstår några glittrande ögon som avrundning :-)

De här bilderna dyker kanske mest upp här som tröst, och som påminnelse om att jag nånstans kanske borde försöka övertala mig själv om att gå i ide nu. Höst är inte min grej liksom. Dagar som vid fotograferingstillfället - med sol ackompanjerad av klarblå himmel är den chans man har att inhämta energi, men tvi vale för regn å rusk!
Möjligtvis tänker jag vakna när första flingorna faller och jag får tända adventsljusen så man kan känna att ljuset snart är på väg tillbaka på himlavalvet igen också.

Vore det inte för det faktum att jag har så underbar familj så skulle nog varje inlägg den kommande tiden bli i den här deppiga andan- men jag har allt tur jag. Mina ögonstenar håller mig mer än flytande- jag formligen svävar över vattenytan ibland! :-)

Idag har vi dessutom spenderat lite fysisk tid kring vattenytan. Elma fick ha egentid med sina föräldrar medan mormor o co underhöll Manneman. I sällskap av Filip och Anna-Carin drog vi tre till Matforsbadet och plaskade och hade skoj! :-)

Resten av dagen har det rensats bort skrot här hemma. Lastat å klart för att åka till tippen nu! Skönt så skönt!
Tack underbaraste Ma, Pa o Elina för hjälpen! <3 

INTE UTAN MIN NAPP!

-det har liksom varit devisen för lillan läääänge nu. Vi har lirkat lite med förslag om att sluta, men det har varit TVÄRSTOPP och ABSOLUT NEEEJ.  Idag tog vi upp ärendet igen,  frågade vi om hon ville sluta med nappen.
Chockerande nog emottog vi plötsligt ett ja till svar. Föreslog så att vi kunde lämna den i stugan. Jodå, det skulle bli toppen det. Och inga sura miner där heller, la upp den på skänken och vi åkte därifrån utan mankemang. Förstod att den tuffa biten skulle komma senare. Och brevet på posten kom när det blev tröttistid efter middagen. Skriiiik, ånger, gråååt. .... Men. mest "jag-vill-ha-min-vilja-fram-gråt" (d.v.s. = ilska) och det gick att mota till slut. Sen var det sovdags. Jodå, då började tjatet igen. Men vi läste saga, tog gosegiraffen till tröst och rätt som det var så sussade sessan sött! :-)
Undrar nu om det kommer bli värre och värre eller mindre och mindre behov framöver?........... time will tell.......

Hon är ganska snabb på att dra slutsatser min lilla gumma. Nästan för bra åxå ibland tycker jag. Ofta svårlurad om vi säger så ;-)
Men idag upptäckte jag en liten felkoppling, bugg i systemet, eller - ett helt vanligt missförstånd, om vi säger så.

Vi var i stugan och skulle montera en ny taklucka på husvagnen. Elma sprang runt och letade en balja.
-"Mamma, Elma vill ha baljan!"
-Jaha, men vad ska du med den till då?
-plocka kottar!
-kan du inte plocka kottar utan baljan då?
-nej, Elma måtte ha baljan!!
-jaha, men eftersom jag sitter och ammar nu så får du fråga pappa om han kan hjälpa dig att ta fram den....

.....så hon gick till sin far i samma ärende ...

-Pappa!
-ja?!
-Elma vill ha baljan!
-jaha, varför då?
-Elma ska plocka igelkottarna!!

...Tyyp samma sak, eller hur.... :-D 

....sedan att vi inte hittade några kottar av vare sig det ena eller det andra slaget hör kanske inte hit ;-) .....

Underbart med tillbakablickar, inte sant!? Nedanstående hämtade ur farmors album från 1953.

Farmor, Farfar åsså lilla pappsen :-)



I den här sista bilden tycker jag det är som att se Mannes profil. Häftigt! :-)

Å när vi ändå är inne på Manne, så fick vi en 5-månadersbedömning på BVC igår.
6470 gram per 65,5 cm. Lika lång som sin syster vid motsvarande tillfälle, men ett drygt kilo lättare!
Två sprutor, ett litet pip å sedermera, framåt kvällen, feber å gallskrik. Blev en alvedonsupp Både i går kväll och idag på eftermiddagen för att lätta på ontet.

Sen var det min tur att klaga på ont. Satt på golvet hos mamma idag och tittade i fotoalbum. Höll sedan inte på att ta mig upp därifrån. Nåt knas har det blivit i ryggen. Det var inget som "small" eller "högg", bara plötsligt ont ändå. Klarar just nu inte att räta på ryggen riktigt och inte böja mig för långt framåt heller. Skumt och minst sagt irriterande! Jag som tycker att jag kommit igång att röra på mig nu, klart det ska bli lite bakslag då såklart :-(. Ska se om lite bastuvärme kan lösa nån del av problemet ikväll...

...i gamla spår. Gör kanske nån liten avstickare ibland också faktiskt. Det är ju det som är minnesvärt liksom, de små stoppen. inte själva resan i sig kanske....
I fredags gjorde vi ett stopp på Norra Berget. Hade en mys-och-bus-dag med Marie-Louise, Hugo och Nils. härligt!
Åsså har vi varit på trettioårspartaj hos Janne i Matfors. Elma fick stanna hos mormor och hålla henne sällskap eftersom morfar dragit till Riga och Elina till Gävle. Peppe å jag hade en trevlig eftermiddag-kväll och Elma hade myst på med mormor så alla kunde ha varit nöjda om det inte vore för att Elmagumsan dragit på sig feber :-(. Morfar också har vi hört. Och Farfar och faster har legat däckade en hel vecka. Inte kul. Vi får väl se vartåt det bär hoppas på friskare tag å det snaraste!....

Här lite hyggligt färska mamma-och-barn-bilder (både pappan å dottern är svårfångade i kameraminnet men här har jag lyckats till 50% iaf ;-):

Folkdräkter på! Dopklänningar med! Håll reda på storasystrarna! Ta med finvädret! Lämna nervositeten hemma och fokusera!
Å tro det eller ej men det mesta gick ju vägen. :-D
De små gosskusinerna äntrade Tuna Kyrka under lördagen och lämnade den någon knapp timma senare alldeles nydöpta. Snälla, glada små gossar är det vi har. Inga sura miner alls. Men det var nära. Åtminstone i min farhåga för Manne eftersom han inte sovit något sedan han vaknade vid sjutiden på morgonen, när det bara återstod en timme till dopakten vill säga. Men med en dåres envishet (och en småningom lydig son) lyckades vi söva honom gåendes fram och tillbaka i kyrkgången. En kvart hann han slumra innan dopklänningen skulle krånglas på och han vaknade igen, men det var nog det som gjorde susen i alla fall.
Två busiga storasystrar hade förstås svårt att stå stilla, men jag måste ändå tycka att det gick över förväntan för dem också. 
Mamman tog fram dragspelet åxå. Tur jag har min modiga fiolspelerska till lillasyster som stöd annars visste jag väl inte vad jag skulle ta mig till! Men jag överlevde spelningen, den här gången åxå. :-)

Bjussar på några ögonblick som min far förevigat från dopdagen.



På kvällen samlades min faster, morbror, mostrar och kusiner hemma hos oss och vi fick en trevlig släktmiddag som dagens bonus.
Sysslingarna -Aini, Cirone, Emrik, Hugo och Elma lekte och busade. Manne och Nils tog det lite lugnare förstås, men snart blir det nog andra bullar för dem med ;-)

På söndagen fick vi sedan träffa Peters släkt innan de drog vidare hemåt Vilsbergatrakterna igen. Tyvärr kunde inte mormor Margareta och moster Ginger komma med eftersom mormor fått vatten i lungan och nyss legat på sjukhus, och inte riktigt återhämtat sig ännu  :-(

Manne förresten, nu tuggar och biter han på allt han kommer åt. Magen verkar lite kajko också så jag är lite lur på om det kanske är tänder på g?.
Elma hon pratar mer och mer för varje dag.  Utökar längden på sina meningar, men har fortfarande svårt att byta ut sina J-ljud mot i sina sammanhang bättre hemmahörande L, och R....... Sche-ljud är fortfarande lösningen på den svåruttalade konsonanten F också, så det heter fortfarande tjajmor och tjachar :-D

Apropå ingenting kan säga att jag är väldigt glad över den här egentiden med sonen på tisdagar, onsdagar och torsdagar. Så jag känner att jag hinner med honom lite bättre och inte bara tillgodoser storasysters uppmärksamhetsbehov. (Just nu sovr han iofs, men ändå :-)) DOCK var det NÄRA att jag stannade hemma med storgrynet idag. Blötare väder får man ju leta efter. Hujenamej vad dyngsur man kan bli av fyrtiomnuters promenad i regn.Trotss poncho. Tur jag fick med regnskyddet till vagnen också. Återstår bara att hoppas att det regnat av sig till jag ska ut på hämtningsstråt..........