Det är konstigt hur känslan kan bli så tudelad. För ett år sedan var världens finaste lilla prins bara drygt tre timmar gammal. Det känns jäääättelängesedan vi var där på förlossningen. Samtidigt är han ju fortfarande min lilla bebis. En del av mig har liksom inte förstått att han har växt och blivit äldre.
Det kändes hur som helst bra konstigt att inte vara på plats och fira in årstimman hemma, kan jag tala om. Istället befann jag mig på jobbet ända till halvåttasnåret. Lite deppad över att min nyblivna 1-åring med all sannolikhet skulle ligga och sussa på söta örat när jag väl kom hem. Men se båda min småkottisar bjöd sin mamma på en glad överraskning genom att vara både vakna och glada när jag äntrade hemmet. Fånig liten detalj för mammahjärtat kanske kan tyckas, men en ettårsdag är en ettårsdag, den infaller liksom bara en gång. Och att få säga godnatt ordentligt till sina små älsklingar står alltid högt upp på min önskelista, så det så.