Idag har vi varit på en utflykt till min morfars gamla hus. Det är redan tre år sedan han gick bort, tänk vad fort tiden går! Nu först har huset sålts, ja eller, en ny ägare kommer in efter påsk någon gång, så min mamma och hennes syskon är där i helgen för att "flyttstäda". Konstigt vemodig känsla det där när man tänker på att inget kommer bli som det förut varit. Det behöver ju såklart inte betyda en förändring till det sämre men den nostalgiska sentimentaliteten kramar hårt runt hjärtat när man känner att man räknar sina förmodligen sista steg i och kring huset. Det går nog knappast att räkna alla de gånger man varit där som liten. Ganska ofta får man nog säga att det var ändå, med tanke på de 15 mil vi hade hemifrån oss till mormor och morfar. Och jag är nog evigt tacksam för varenda en av de gångerna faktiskt! Jag och min syster har fått njuta både sommarlov och julfirande, födelsedagskalas och en massa helt vanliga, men ändå extra mysiga dagar, mellan de fyra väggarna där. Känns som att en betydande del av min barndom sitter i de väggarna alltså. Tur det finns fler sätt att ta sig tillbaka till den känslan när andan faller på! Nu återstår nog bara att hoppas att de nya ägarna finner lika mycket nöje med huset och kan skapa sig egna underbara dagar där som senare blir fantastiska minnen!