Det var så klurigt gjort att jag måste sätta det i bloggen som nån slags milstolpe.
Jag och Elma hade våra sedvanliga meningsskiljaktigheter när det gällde påklädningen inför morgonpromenaden till dagis. Helst ska vi förstås busa. Elma ska springa iväg och stressade mamman ska tycka att det är kul. Flera repriser på detta också. En sur och pustande morsa blir resultatet. Dessutom ofta med en varmklädd, trött och ledsen lillebror i vagnen intill.
Jag hade precis kämpat på sko nummer två när jag i lättnadens suck känner en klapp på axeln.

-Bja jobbat mamma!

-ja... eh, tack!
-vill du ha en kram?
-Ja väldigt gärna! :-D

på bebis! Kicki och Johans bebis förstås. Idag ska det ske. Eller nån annan dag förstås, de där preliminära datumen gör visst skäl för sina namn ibland......

Vår egen lilla bebis känns inte så liten längre. Äter mestadels "riktig" mat. Kryper och klättrar överallt. Ställer sig upp så fort tillfälle ges iform av något att dra sig uppåt i. Klurar på hur man tar sig nedåt bäst. Provar fortfarande vissa gånger landa med näsan först, det går aldrig väl. Slutar i tårar vareviga gång. Viftar annars med handen medan han sakta, sakta sänker sig mot marken och kvittrar sedan förnöjt när han lyckas landa utan blåtiror eller bulor ;-)

Vi har sett den första snön. Manne var såklart sådär lagom intresserad, somnade redan efter tio minuter ute, men Elma sken upp i samma nivå som solen och sprudlade av energi hela gårdagsförmiddagen som spenderades i form av madrass-och pulkaåkning nedför kullen här utanför. Moster fick göra sällskap andra halvan av utepasset, men inte helt motvilligt tror jag faktiskt. ;-)

Jag har jobbat en lördag igen också. Blir samma deal nu på lördag och lördagen efter det, sen en liten paus över jul å så på´t igen i januari med tvådagarsveckor. Känns rätt kul faktiskt. Trots att jag trivs hemma. Men känner ni egot Emse så vet ni att jag inte gärna känner mig dålig på nånting,  jag vill kunna bäst OCH på en gång, och progressen blir för trög med jobb en gång varannan vecka så jag räknar med att få lite bättre sprutt på inlärningen framöver + att pappan får lite mer tid med småkottarna. ♥♥♥

Vi körde en photosession jag och lilleman nu på förmiddagen. Jag saknar en extern blixt och blir så less på alla kastade skuggor den jag har för med sig, så jag försökte utnyttja den lilla tid vi har bra ljus in genom fönstren på dagen. Dessutom får ni del av trapptillståndet. Förlängning av räcke, stolpe på plats åsså grind förstås. Fattas nån målningsomgång till+ att ledstängerna ska ha sig en omgång de också när tid finnes........

.... har det gått en vecka nu igen? Glest mellan mina bloggningar, men ville ni att jag skulle skriva oftare skulle ni väl klaga, inte sant? ;-)

Jahaaa  är för övrigt Elmas nya favorituttryck. Jahaaaa liksom som om det egentligen vore ett ironiskt nähäää , typ tonåringens "säger du det mamma". Hon har humor mitt lilla ♥

Vi har fortsatt projekt trappförvandling också. Helst hade  vi nog sett att heltäckningsmattan rykt, men den får vara ett tag till. Bakgrunden till pågående förvandling är istället behovet av avspärrning för små grabbar (Manne, släktingar å vänner- vem vet, kanske det kommer en liten tjejkompis så smånigom åxå? ;-)) som snart vill klättra heeela vägen upp i trappan...

Här ett par före-bilder:

Åsså ett par just-nu-bilder:

Nä förresten, det är inte riktigt sant för det har hänt lite mer åxå, men det får ni se nästa gång, som ni ser har vi inte slutfört det där med avspärrningen ännu...

Lillekillen sitter mer stilla nuförtiden, och står åxå för den delen.
Bara för att jag talat om för fotografen att jag har en kille som oftast är glad men aldrig sitter ned på rumpan så blev fotograferingen tvärt om. En trött bebis som bara satt på rumpan största delen av tiden. Grinade en del, men sken upp ett par minuter i sitt vanliga jag. Får se imorgon om det lyckades bli förevigat. Förklaringen till nedstämdheten kom dagen efter, då tand nr 2 behagade titta fram,strax intill nr1 som hunnit någon millimeter längre.

Elma fortsätter att älska sin lillebror, ibland är det inte sååå uppskattat .... (men oftast iaf, är värt att tillägga;-))
Pappan har fyllt 28 å vi har firat såklart. Elma i fina festklänningen dessutom.
Presentbordet bestod i bra-att-ha-grejer. Väldigt omtyckt av min käre make. Igår utnyttjade vi gemensamt en annan sorts bra-att-ha-present, nämligen en vistelse på relaxavdelning. Barnvakteri hos mormor o co och så kunde vi njuta bara vi två. Välbehövligt! :-)

Jag glömde ju utvecklingsuppdateringen för unge herrn. Mormor rapporterade att busen drog upp sig och ställde sig och började rycka ur grejer från hörnhyllorna i köksbänksraden igår. Så nu är det bara att klåfingersäkra hemmet en nivå till då.....

Det har jag kirrat själv.  Inte snö inte, om ni händelsevis trodde det. Det är trappan som är mitt i en makeover. Härmed skall vagnsstycke och spalje förvandlas vita. Hm. Nåväl, riktigt så enkelt som att kasta en trollformel över eländet är det visst sällan. Man får allt kämpa lite för att få som man vill.... som vanligt alltså.
Jag börjar med innerkurvan. Igår maskeringstejpades det och slipades. Idag har jag slipat mera, tejpat ännu mera och grundat.
SVETTIGT. Får se om täckpappen och tejpen får sitta för mina nyfikna, klåfingriga små godingar,  tills nästa lager färg ska på...................

Vad har hänt mer sedan torsdagens krasch? Tja, min rygg har också kraschat. Igen. :-( Oprovocerat dessutom. Manne mår fint iaf, det är ju huvudsaken det. Jag har också klarat av min första arbetsdag på nya jobbet. Tyckte det flöt på ganska bra med tanke på hur lite jag hunnit sätta mig in i journalsystemet, men nog kan det bli bättre ändå :-). Vi har badat med Stengards på matforsbadet, det har rykt ner några fler trädstammar på gården tacka vara morfar och Peppe, vi har myst med Gurli, mormor och moster,  busat med Hilda och Hugo, Helmer och Nils och säkert hunnit med ytterligare några grejor om jag skulle tänka efter ordentligt.

Imorn ska vi på fotografering för lilleman. Får hoppas att inte bissingarnas genomträngning gör sig alltför påmint då, i så fall blir det nog svårt att få till några nöjda miner.....

Storasyster däckade i soffan kl 17.30 ikväll. Får se hur natten blir, även om jag helst försöker låta bli att fundera på det eftersom jag anar svaret ;-)... Nu ska jag natta mig själv iaf!

...är nog sig själv. :-/
Jag var vaken, trodde jag, men somnade uppenbarligen om efter amningen. Det gjorde inte Manne.
Jag vaknade av den dova dunsen i mattan på golvet, bredvid sängen. Tystnaden sekunden efteråt gjorde mig än mer klarvaken. Skriket strax efteråt lättade en aning, men var hjärtskärande nog.
Näsblod på stackaren som troligen alltå landat med näsan först när han ramlade ur sängen. :-(
Ringde sjukvårdrådivningen och ringde Peter. Peter vände hem  och vi blev hänvisade att åka in till akuten för att kolla status på lillhjärtat.
Akutmottagningens personal visade upp sin bästa sida och jag kan inte säga annat än att vi kände oss mycket väl omhändertagna.
Och det bästa av allt: Väl godkänd status på lillgubben!  Han imponerade snarare på barnläkaren med sin motoriska utveckling, och hon tyckte han såg ut att vara lagom stor för sin ålder. Skönt att höra :-). Invägningen visade på knappt 7,2kg, så han är ju inte så tung, men heller inte särskilt mager då.

Nu har han variit pigg och glad och sig själv hela tiden (hittills) efter fallet,men ändå. Det hade kunnat vara annorlunda. Och frågan uppkommer:
Förlåta sig själv för irreparabla misstag, hur klarar man det? KAN man klara det?

....en kusin kan ha på en annan.
Erik had just left the building.
Manne kom ihåg hans förehavanden.
Trappan först. Klättra ett trappsteg. Åheeej, dags för nästa (trodde han ja- morsan hann emellan ;-))

Å vad kunde han mer då, storkusin?
-Jo, sätta sig på rumpan förstås!
Manne ville inte vara sämre.
Använde trappan som stöd att sätta sig, så kunde han det också liksom.
Kunde ramla baklänges med huvudet som dysfunktionell airbag mot klinkersen också...
...å är visst påväg dit nu igen!! *ingriper*

Men hallå! Vart tog mitt lugn vägen??!!! Jag undrar fortfarande.... ;-)

Jodå, lille herrns tandsprickning har nu kommit igång ordentligt. Det var nog redan för en vecka sedan det var som mest ojigt och stojigt och ont och besvärligt. Men det var inte förrän idag som den verkligen bröt igenom. Vänster nere hann först, vem kommer näst tro, å när? :-)

Lilleman kom på knepet för att få upp farten vid förlyttning häromdagen. Nu kryper han, hyffsat regelrätt på alla fyra med en himlans fart, både ofta och gärna som det ser ut..... Jag som trodde detta skulle fortsätta vara en lugn kille..... kan man se sig blåst på det nu? :-P