Mycket har hänt sedan senaste inlägget. Sitter här lite halvskakis idag faktiskt. Ibland är det snabba vändningar.
Vi åkte till Ramsele, sista semesterveckan för Peter nu, han tog ju en extra eftersom han låg i sängen två veckor av semestern. Nu hade vi tänkt passa på att ta vara på de här lediga dagarna tillsammans i husvagnen och spela och lyssna på musik och bara vara.
I onsdags kom vi hit, Peter hade lite ont i axeln. Utan tänkbar anledning. På torsdagen hade värken förflyttat sig på framsidan bröstet och igår hade han ont runt hela vänstra sidan av bröstkorgen. Han låg och vilade i husvagnen på kvällen tillsammans med Elma medan jag var ute och spelade. När jag kom tillbaka vid tvåtiden på natten var Peter uppe, hade jätteont trots att han provat både smärtstillande salvor och tabletter under dagen. De verkade liksom inte hjälpa. Han beslöt sig för att sova men när han lade sig på rygg kunde han plötsligt inte andas. Hävde sig på sidan och satte sig upp och fick till små, korta, flämtande andetag. Oron skar genom mig, vad gör man?? Mamma hade ringt sjukvårdsupplysningen tidigare på kvällen och de sa att vi skulle åka till sjukhus om han fick svårt att andas. Jag ringde 112. Fick tala med en tjej som genast skickade byns ambulans till oss. Den kom på några minuter och ambulansföraren gick in till Peter, tittade på honom och frågade hur han hade ont. Eftersom han tyckte att det lät som lunginflammation föreslog han att vi själva skulle skjutsa Peter till sjukhuset. Han undrade om det fanns nån som kunde köra och jag sa att jag kunde det. Då blev han tydligen imponerad över att det fanns de som var nyktra, "en dag som denna", som han sa. Sju mil i bilen i augustimörkret med en 6-månaders bebis och en make som inte ens kunde ta ett riktigt andetag kändes inte riktigt lustigt om vi säger så, men ambulanssjukvårdaren sa att vi ju allrtid kunde ringa om det skulle tillstöta problem efter vägen. Jo jag tackar! Då skulle det helt plötsligt gå bra att rycka ut med ambulansen då, när vi redan hade åkt halva vägen själva, eller?
Lösningen blev att min mamma och pappa åkte iväg till Sollefteå med Peter medan jag stannade med Elma i husvagnen.
Vid sextiden på morgonen kom mamma och pappa tillbaka, Peter hade blivit inlagd för ytterligare undersökningar av hjärta och lungor. Hjärtultraljudet visade sig vara OK, fick vi besked om på förmiddagen. Lungröntgen var gjord när jag och Elma åkte iväg för att hälsa på Peter på sjukhuset idag. När vi kom in i dagrummet, som han fått som sitt eget i brist på platser på avdelningen, hade han just fått svaret från röntgen: En blodpropp i lungan!

Känns helt osannolikt, oförklarligt, obeskrivligt och fruktansvärt overkligt. En i övrigt fullt frisk kille, utan vare sig högt kolesterol eller annan hjärt-kärlproblematik i bakgrunden. 25 år. Vad sker?
Peter kände sig gammal och deppig idag kan ni förstå. Och inte blev det bättre när han senare fick dela rum med en tandlös finne med nätstrumpa över huvudet och en förvirrad gubbe som hela tiden satt och tjatade om att det "inte fanns några butiker öppna på det här stället". Stank kiss och surrök i hela rummet dessutom. Usch och fy!

En massa frågetecken väntar på att få bli uträtade just nu och jag hoppas vi får lite hjälp med det på måndag när läkarna har ordinarie arbetstid igen... Under tiden väntar inställning av blodförtunnande medel och en massa provtagningar i sambande med det. Peter som varken gillar tabletter eller nålstick, stackarn.

Jag tror inte att chocken har lagt sig ännu. Men det börjar bli hög tid för mig att gå och lägga mig nu. Sömntimmarna har inte varit många senaste dygnet. Just nu kände jag behovet av att skriva av mig lite bara. Många tankar snurrar i huvudet, det här är ett försök att bli av med några. Jag är ju självklart tacksam att det inte var värre. Man påminns om att vara glad över det man har, världens underbaraste man till exempel!!