Det ena ger det andra. Mer exakt var det faktiskt det andra som gav det första. Lillan idkar knäböj. Och knästräck. Det gick tydligen snabbt att ledsna på golvkravel. Nu klättras det KONSTANT.  Släpper man henne innanför kökströskeln pekar näsan genast mot närmsta lådradda (som är mest poppis som klätterstöd, om hon får möjlighet att välja) och sekunden senare har hon klamrat sig fast i den nedersta. Universallösningen på att eliminera klämrisk och plundring av lådinnehåll blev -just det- ett skohorn. Vi gick en vända på IKEA idag, för P:s och min del var det tredje gången på en vecka, men vad gjorde det. Fångsten: Ett antal skohorn, ett till varje lådradda i köket hos oss och hos mormor och morfar. Perfekt lådlåsning!  Tur vi har handtag och inte knoppar till lådorna säger jag bara! :-)
Klättrandet orsakar fortfarande både bulor och gråt hos stackars liten när inte mor och far hänger med i svängarna, men vi får väl hoppas att det är snabbt övergående det här klätterbehovet, att balansen infinner sig snart och sedan att erfarenheten talar om vilka moves som inte är så smarta att genomföra...