Idag när vi kom hem från mysig samvaro under eftermiddagen med Henrik, Filip och Elin med familjer tog jag nog tre steg i taget uppför trappan här hemma. Varför? För att jag väntade på en särskild liten postavi såklart! Ack så besviken jag blev när jag bara såg två tråkiga kuvert på golvet istället. Ett till P. Ingen idé att öppna det. Ett till mig. vad kunde det vara? Knappast en avi i alla fall, tänkte jag, men knövlade upp kuvertet i all hast ändå, på grund av min omätttliga nyfikenhet. Elma och P satt kvar i bilen eftersom vi skulle åka och handla en sväng. En glad överaskning väntade däri. Min avi!!! Hurra!! Raka spåret till Birsta, med stopp för en snabb nyårsinhandlingsrunda på Coop innan målet vid Maxi och postutlämningen nåddes. Där rafsade jag åt mig en kölapp. Och väntade. 10 nummer före. 3 biträden. 8 nummer före. Bara två biträden kvar. 4 nummer före. Bara ett biträde kvar. De struntade väl i att kön bara växte och växte, men inte jag. Jag höll ju på att spricka av förväntan och tålmodslöshet. Äntligen, en kvart senare så var paketet i mina händer! Hem för öppackning av min lilla julklapp. Och nu: Mitt fina lilla objektiv. Min egendom. Min, min, min.  Aaaah! vilken känsla! Lycklig är ordet. Överlycklig! :-D