"Ja´ ha´ vänta fem timma po ji" sa alltid morfar när vi kom och hälsade på honom. Fem långa timmar tyckte han alltid att det hade varit. Alltid fem timmar. Varken mer eller mindre. Åktiden var  väl en timme och fyrtio minuter, så han väntade ju långt innan vi for, men lika glad var han ändå när vi kom "hem".
Jag tänkte på det idag när vi spenderat fem timmar väntandes på sjukhuset. Eller, först en timme på vårdcentralen, där de inte hittade nåt fel på P utöver febern. Den unga kvinnliga läkaren kände sig lite orolig över att hon skulle ha missat nåt och kallade på en äldre manlig kollega. Presenterade oss för honom genom att kalla P vid namn och nämna hans status, samt även förklara att hans fru, d.v.s. bloggförfattaren också haft liknande problem några dagar tidigare. Frågade sedan den manlige kollegan om han tyckte det var rätt att skicka upp P på infektionskliniken. Den äldre läkaren försökte släta ut vad han trodde var ett misstag av sin yngre kollega, genom att lugnt säga: ja, på barnkliniken alltså.
Eeeh. sa då den kvinnliga läkaren lite smått frustrerad, nej det är mannen här som är sjuk, inte barnet!
-Ååååhhh, sa den manlige läkaren. Nu känner jag mig helt akterseglad.
Vilket uttryck! Det var det inte igår man använde. Akterseglad.  Smaka på det. Brukar inte användas i de kretsar jag umgås i om jag inte misstar mig. Lite finspråkig herre det där tror jag :-D

När de lyckats utreda att P inte var ett fall för barnläkarna blev vi alltså skickade med remiss till infektionskliniken. där var det högtryck, vet inte om halva stan har råkat på svininfluensa eller hur det såg ut men evinnerlig tid tog det i alla fall. Bara för att som på vårdcentralen konstatera att de inte hittade några övriga "fel" på min äkta hälft. Sluttampen blev en kamp för undersköterskan att hitta blod ur honom. I fyrtiofem minuter testade hon nya stickplatser, vilket inte gav annat resultat än att han ser ut som ett såll. De skulle försöka skicka ned de ynka dropparna de lyckades krama ur honom på bedömning på Karolinska så vi får väl se om någon vecka om det är ovan nämnda virus som härjar eller vad det är för slags inbördeskrig som pågår i hans kropp.....
Fem timmar av väntan alltså. Precis fem timmar, varken mer eller mindre. Fem långa timmar, sen fick vi komma hem. Hem till Elmas mormor och morfar. Jag har f.ö. stått krokig över hallonsnåren tillsammans med syster och mor ikväll med gott resultat! (=hallonpaj, och förhoppningsvis senare även lite sylt)

Nu ska jag gå och lägga mig bredvid min lilla kamin.... Natti natt på er!