Det finns ju gott om tidsoptimister, och jag har aldrig känt något som helst behov att vara en av dem. istället har jag siktat in mig på att vara någon sorts tidspessimist istället. Lägger ofta på med tid i planeringen för att vara på den säkra sidan. Tar alltid minst en buss tidigare än vad jag egentligen skulle behöva, enligt devisen hellre en halvtimme tidigt än två minuter sent. Räknar jag ut att något bör ta ungefär två timmar och har räknat det lite väl tilltget lägger jag säkerligen på en kvart extra bara utifall att.

Känslan är därför mycket ovan nu, när jag planerar saker, lägger till extra tid i planeringen enligt gammal vana, plussar på lite ytterligare extra eftersom jag vet att det tar tid med bebis, -och tiden ÄNDÅ inte räcker till....

Idag  handlade det visserligen inte om någon tid jag skulle passa, jag hade "bara" tänkt att jag skulle byta till vårgardiner, andra dukar o.s.v. för att komma i vårstämning. Hade till och med tänkt börja igår, men insåg när klockan började närma sig tiosnåret på kvällen att det inte skulle vara någon ide att börja då. Tänkte att jag skulle göra ett nytt försök imorse, men hade visst fullt upp att underhålla Elma som var extremt sällskapssjuk just denna förmiddag. Efter babysångstunden vi varit på mitt på dagen idag började jag så smått pyssla med gardinerna, men kom inte långt  förrän det var dags att fixa med middagen för att vi skulle hinna ut en sväng å handla innan vi skulle hem å förbereda mat för imorgon... puh!... ja det lät det där... lite dåligt val av tidpunkt för gardinbyte inser jag nu... men när är rätt tid? Senare ikväll kanske? Mitt nya jag - tids OPTImisten har talat! Rapporterar väl om jag nu händelsevis skulle lyckas.....


Så en bild på en tjej som bara ÄÄÄÄlskar uppmärksamhet!