...Elma har inte fattat innebörden ännu, vilket resulterat i en fredagskväll på randen till tinnitus. Ledsen, ledsen, ledsen är kvällens ledord och våra öron suktar efter stillhet.... Stackars liten. Ont i munnen igen. Bättre nån halvtimme efter alvedonsuppen, somnade vid halvsextiden efter två timmars idogt kämpande mot tröttheten och värken. Sussade en knapp timme, var glad i ytterligare en knapp timme, sedan började eländet igen. Vill inte slappna av. Vill inte sova. Kan absolut inte tänka sig att somna någon annanstans än möjligtvis tätt, tätt, tätt intill nån av sina föräldrar.... inte lätt att vara liten. Men. En fas kantänka. Får hoppas det. Verkligen hoppas.

För övrigt ska jag inte alls ta ifrån Elma det faktum att hon var en superduktig tjej på stan idag.! :-D Vi utmanade ödet och lunchfikade på innergården (ett ställe med fantastisk akustik om man uppskattar att kunna höra en knappnål falla till marken och ge ifrån sig ett eko som skallrar i väggarna....) Elma var alldeles exemplariskt tyst och lugn (med hennes mått mätt iallafall) Somnade till och med på beställning och utan minstaste lilla pip, kan ni förstå! Var nog därför vi stannade på stan i nära fyra timmar. Var nog också därför som hon kände sig tvungen att avreagera sig och ljuda nu lagom till kvällningen. Jag förstår henne. När allt kommer omkring så förstår jag ju faktiskt! Inte illa. *Duktig mamma* ;-)

Goaste grynet