... att man är småbarnsförälder. I natt var ett sånt tillfälle. Tanden bröt igenom. Äntligen i och för sig. Men det är frågan om det inte var lika smärtsamt för oss som för Elma. Intervallträning av öronen. Ljudnivån stundtals öronbedövande. 3 minuter skrik, 1 minuts vila, 2 minuter skrik, en halv minuts vila, 5 minuter skrik, 2 minuter vila... ja ingen riktig princip kanske, men jag tror ni förstår... varje gång det blev tyst tänkte vi, åh, äntligen! Nu somnar hon. Nejdå, några minuter skrik till. Inget som hjälper. Vyssja, lulla, äta, gosa, you name it! Tröstlöst. Det verkar vara just det faktum att man tror att man ska få sova som blir problemet. När man väl ställt in sig på att det inte blir nåt sova av,(efter många om och men förstås, hoppet är det sista som överger än va..... )så går det plötsligt bättre. Småningom lyckades polletten trilla ned i våra dåsiga hjärnor att en alvedon kunde vara idé. Väntade 40 minuter på att den skulle verka, och till slut måste den ha gjort det också. Nästa gång jag vaknade var faktiskt ett par timmar senare, klockan var halv åtta och P hade inte kommit iväg till jobbet ännu. Slagit av väckarklockan och somnat om.... Det förstår jag! Har en känsla av att jag får hem en mycket trött make ikväll, stackarn.... Elma och jag då? Mjo, vi har i alla fall tagit igen oss med ytterligare enochenhalv timmes slummer såhär på förmiddagen. Gnället e som bortblåst, peppar peppar! så nu drar vi ned på babysång och hoppas att vi håller oss vakna där....