Nu är vi på väg hem. Hem till till Elma igen. Jag, P och Elina i bilen. Trötta av- men ändå mycket nöjda med gårdagen.
Farfar är nu också påväg hem. Hem till vila, lycka, lugn och ro. Ett fint farväl av honom fick vi. Personligt, vackert och nära, var de vanligaste kommentarerna vi fick från begravningsdeltagarna. Jag kan inte annat än instämma. Det blir något särskilt när prästen känner till den avlidne och kan relatera med sina egna reflektioner och erfarenheter av honom. Hon förmedlade en fin resumé av hans liv, där hans mångsidighet och välvilja verkligen belystes på ett fint sätt. Spridda verk i mänskliga och instrumentala toner i enlighet med farfars egna önskemål som gick rakt in i hjärtat framfördes. Svårt att få ett bättre avslut. Ändå kan jag inte låta bli att tycka att det känns lite overkligt fortfarande. Det är som att en hel epok har gått i graven. Så mycket kunskap som inte längre kan förmedlas, så mycket kämpaglöd och hjärtinnerlig värme som bara slutat alstras. Knepig känsla det där. Fortfarande tror jag att han bara är borta för ett litet tag. Att han snart kommer tillbaka så jag kan få höra hans fantastiska livsberättelser, läsa en av hans nya dikter eller lyssna till hans munspelstoner igen. Jag tror jag ska försöka stanna vid den känslan. Tills vi ses igen. <3