...är nog sig själv. :-/
Jag var vaken, trodde jag, men somnade uppenbarligen om efter amningen. Det gjorde inte Manne.
Jag vaknade av den dova dunsen i mattan på golvet, bredvid sängen. Tystnaden sekunden efteråt gjorde mig än mer klarvaken. Skriket strax efteråt lättade en aning, men var hjärtskärande nog.
Näsblod på stackaren som troligen alltå landat med näsan först när han ramlade ur sängen. :-(
Ringde sjukvårdrådivningen och ringde Peter. Peter vände hem  och vi blev hänvisade att åka in till akuten för att kolla status på lillhjärtat.
Akutmottagningens personal visade upp sin bästa sida och jag kan inte säga annat än att vi kände oss mycket väl omhändertagna.
Och det bästa av allt: Väl godkänd status på lillgubben!  Han imponerade snarare på barnläkaren med sin motoriska utveckling, och hon tyckte han såg ut att vara lagom stor för sin ålder. Skönt att höra :-). Invägningen visade på knappt 7,2kg, så han är ju inte så tung, men heller inte särskilt mager då.

Nu har han variit pigg och glad och sig själv hela tiden (hittills) efter fallet,men ändå. Det hade kunnat vara annorlunda. Och frågan uppkommer:
Förlåta sig själv för irreparabla misstag, hur klarar man det? KAN man klara det?