...i munnen. Tre attacker samtidigt. Två uppe och en nere. De bryter sig igenom med full kraft de små bissingarna. Får lillstumpisen att pendla mellan gråtattacker och små febertoppar. Ska man se något positivt i attacken, så måste det vara att hon faktiskt tycks ha sänkt sitt eget tempo en liiiiten aning. Vi hinner med liiiiite bättre. Det sprattlas, kravlas och yrsas inte i 110 just nu. Bara i 95. Det räcker till.

Har de senaste dagarna haft ro att orka stå stilla ett slag till och med :-)




Nu ska vi ladda lite inför kvällens partaj. :-D Måste leta fram några fina kalaskläder åt gumsan. Själv var det länge sedan jag fick plats i något dylikt, men man får väl vara glad så länge man inte behöver kalasa spritt språngande ;-).

Kanske ska jag passa på att ägna förmiddagen lite åt att vältra mig lite i mitt obehag inför att komma ihåg allt inför jobbet på måndag också. Uscha. Det värsta är egentligen att jag inte vet om tekniken i de tekniska avdelningarna sitter i ryggmärgen eller inte. Iövrigt blir det nog inget problem, men finns det nåt värre för den egna inverkan på självkänslan än att framstå som en gröngöling och fumla i sin proffession? Känns ändå en hel del bättre nu när jag vet att det inte blir så många dagar i stöten just nu. Får väl smygträna igång mig om det behövs. :-)